Under andra världskriget tvingas fysikern Lise Meitner att överge det Tyskland som hon har gjort till sitt hem, som hon så länge har försvarat och där hon gjort sig ett namn som forskare. Lojaliteten med landet är stark. Trots att hon är krigsmotståndare hade hon under första världskriget framhållit Tysklands storhet, och hävdat att de krigade renhårigare än andra nationer. Inte minst menade hon vid den tiden att den tyska rasen var överlägsen andra, trots att hon själv hade judiskt ursprung.

När nationalsocialisterna tar makten i Tyskland imponeras hon först av deras handlingskraft och vältalighet. Länge lever hon kvar i Tyskland, i en förort till Berlin. Kanske anar hon vad som håller på att hända, men vill tro på sin egen utvaldhet in i det sista. Hon är en kvalificerad forskare, skyddad av sina kollegor – inte kan de förföljelser som drabbat andra gälla även henne?

Lise tar sig till Sverige, och under resten av kriget fortsätter hennes tyska kollegor att jobba. En del försöker hålla sig borta från den gren av forskningen som kopplas direkt till militären. Själv är Lise alltså pacifist, och tackar nej även när hon ombeds att delta i Manhattanprojektet, för att ta fram en atombomb innan tyskarna hinner ta fram sin. Däremot läcker hon möjligen information om tyskarnas planer vidare till amerikanerna.

Sant är också att atombomben aldrig skulle ha kunnat bli till utan den grundforskning som hon och hennes kollegor inom fysiken gjort under de föregående decennierna.

Den fängslande berättelsen om Meitner finns att läsa i Hedvig Hedqvists ”Kärlek och kärnfysik”. Meitner blir efterhand bokens fokus, men Hedqvists utgångspunkt är en annan, mer personlig. Nämligen vänskapen mellan Meitner och en annan kvinnlig forskare, Eva von Bahr, syster till Hedqvists mormor.

Men någon traditionell familjekrönika blir det inte. Hedqvist skriver i stället i skärningspunkten mellan vetenskapshistoria, världshistoria och kärlekshistoria. För det sistnämnda är vad hon till slut väljer att kalla det som växer fram mellan Eva och Lise, även om den definitionen inte är någon självklarhet. I breven dem emellan finns uppenbart starka känslor, och en ständig förhoppning från Lises sida om att de en dag ska bo ihop. Men vad som fanns utöver det, och hur de starka känslorna ska tolkas, är lika svårt för Hedqvist att nå fram till som det var för forskarna att tolka atomens kärna under början av 1900-talet.

Det gör inte hennes vridande och vändande på berättelsen mindre intressant, tvärtom. Medan Lise mot slutet av boken fått skylta med många sidor av sin komplexa personlighet, är det en fortsatt och fascinerande tystnad som utströmmar från Evas gestalt. Vad kände hon egentligen för Lise, varför valde hon att överge forskningen, och hur kom det sig att hon konverterade till katolicismen?

Till skillnad från många av sina kollegor fick Lise Meitner aldrig Nobelpriset. Trots att exempelvis Otto Hahn, som fick kemipriset 1946, varit beroende av hennes tolkningar för att begripa resultatet av sina experiment.

Det finns flera möjliga orsaker. En är att Meitner som judinna inte kunde stå med som delaktig när forskningen först presenterades av Hahn, som fortfarande befann sig i Nazityskland. Liksom att Manne Siegbahn positionerade sig mot Meitner när hon försökte bedriva forskning i Sverige under andra världskriget. Att hon var kvinna i en värld av manliga forskare hjälpte inte heller.

Hedqvists välskrivna och medryckande bok lyfter fram Meitners öde på ett föredömligt sätt, och är viktig inte minst för att den gör det mot svensk bakgrund. Sverige gav Meitner mycket, inte minst genom vänskapen med Eva von Bahr, men forskarlandet Sverige visade sig betydligt mindre generöst mot henne.