Det är bra, ja, det är mer än så och alldeles utmärkt och från topp till tå glädjande att det bland tänkbara efterföljare till Harold Bloom och hans självsvåldigt utformade men oerhört stimulerande antologi ”The Best Poems of the English Language” (2004) – som i en imposant volym, med kommentarer av poesioraklet själv, ger en revy över den kanoniserade, åtminstone av Bloom själv offensivt kanoniserade, engelskspråkiga poesin från medeltidens Chaucer till Hart Crane, född 1899 – är att det är just Jan Olov Ullén som har nappat på och av sitt förlag beretts möjlighet att göra en svensk motsvarighet. Resultatet av Ulléns avundsvärda kärleksarbete utkommer i dag och har titeln De bästa svenska dikterna. Från Stiernhielm till Aspenström. Det är en präktig lunta på över 800 sidor.

Att man bör gilla att det är Ullén och ingen annan som har sammanställt urvalet och skrivit kommentarerna har flera skäl. Tre av dessa är särskilt angelägna att slå fast:

1) Ullén hör till dem som kan något om metrik, inte bara om den klassiska versens utan även om den modernistiska poesins strukturskapande rytmiska strävanden. I sina kommentarer, som interfolieras i antologin, ofta till och med inom urvalet av en enskild lyriker, återkommer denne lärde ciceron ofta till just metrik och rytm, berättar alltså inte bara biografiska anekdoter utan har en betryggande övertygelse om att god poesi skrivs av människor som kan hantverket och vet hur den lyriska slipstenen ska dras för att maximal suggestiv effekt ska kunna uppnås. Han lär oss att se finesserna.

2) Ullén, radioman sedan decennier, är som klippt och skuren för uppgiften. Man har på känn att han vet exakt hur mycket information det är rimligt att belasta framställningen med. Med varsam hand vägleder han oss läsare genom den svenska poesitraditionen, den som är det finaste vi har inom litteraturens område, för internationellt är det ju i första hand den svenska poesin som har grundmurat gott rykte, inte romankonsten eller dramatiken. Länge var det bara poesin som gav oss internationell nimbus, men numera är det även barn- och kriminallitteraturen, först på senare år i någon mån dramatiken och den avancerade konstprosan.

3) Ullén är också klar över, sedan sina många år i radion, att det finns ett stort och starkt poesi­intresse i vårt land, även om enskilda diktsamlingar sorgligt nog trycks i allt mindre upplagor. Det är inte fråga om någon poetisk charmoffensiv. Ullén vet helt enkelt att intresset finns och måttar sin framställning därefter. Denna visshet gör hans text stadig. Även om hans urval är subjektivt, som han i Blooms efterföljd ursäktar sig med i sitt förord, framför han sina synpunkter med en objektivt inriktad värdighet som inger förtroende.

Förtroende? Ja, till en viss gräns, för urval av detta slag kan naturligtvis ifrågasättas. Det ingår i själva företagets natur.

Vad kan man då ifrågasätta? Den allra allvarligaste invändningen bör riktas mot att ingenting av den oerhört rika medeltida balladskatten är med i boken. Bland de anonymt skrivna balladerna finns några av de absoluta höjdpunkterna i svensk poesi. I Ulléns antologi – ett tomrum, bara en ursäkt för att balladerna inte är med, men det räcker inte.

Vad man också kan vända sig emot är den snåla behandlingen av 1600-talet. Okej för att Ullén dumpar Skogekär Bergbo, men varför har han inte med Werner von Rosenfeldts ”Verkös slåtteröl” eller något ur Haquin Spegels bitvis fullkomligt underbara ”Guds verk och vila”? Det är i båda fallen fråga om poesi med must och kraft. Om en efemär programdiktare som Atterbom ska få hänga med i ytterligare en antologi, och det får han, så är det poesiskandal att Spegel och Rosenfeldt inte får vara med.

Att Ullén avstår från att ta med härliga psalmdiktare som Kolmodin och Jesper Svedberg må vara förlåtet, eftersom han å andra ­sidan ger några smakprov ur 1695 års psalmbok. Att Gunno Dahl­stierna, Johan Werwing, Israel Holmström, Samuel Triewald, Creutz och Gyllenborg ställs utanför är också begripligt. Schas iväg till fotnoterna, mina herrar! Er poesi är vid det här laget mera lärdomshistoria än i vår tid tillgängliga estetiska yttringar. Men Runius? Var är Runius, den metaforsprängde barockpoeten, 1700-talets förebud till Erik Lindegren?

Att Hedvig Charlotta Nordenflycht är rikligt representerad gläder mig. Hon måste vara en av den svenska lyrikhistoriens mest underskattade poeter. Henne och Anna Maria Lenngren ägnar Ullén mycket plats, i mindre mån till Sophia Elisabeth Brenner, rimligt nog. Men varför hittar han inte en enda kvinnlig poet av rang under hela 1800-talet? Är inte Josefina Wettergrund, signaturen Lea, den felande länken mellan Lenngren och 1900-talets Sonja Åkesson och Kristina Lugn? Kanske borde det fiskas mer i 1800-talet, inte minst bland de anspråkslösa signaturpoeterna. Lea kan inte vara den enda. Där finns säkert fynd att göra.

Och Elsa Grave! Hur kan Ullén sluta med Aspenström, född 1918 och debutant i slutet av 1940-talet, utan att ta med Grave, född 1918 och debutant i slutet av 1940-talet? Det förstår jag inte. Jag saknar på slutet även Ella Hillbäck.

Arbetardiktarna? Var är Ragnar Jändel, Erik Blomberg och Erik Lindorm?

Och mera invändningar! Är det rimligt att en av den svenska skalde­konstens oomtvistliga stormästare, Esaias Tegnér, bara ska få ungefär samma utrymme som Strindberg, för vilken poesin var en bisak, och att den av vår tillfälliga tidsanda kompensatoriskt uppburne Stagnelius ska få tre gånger så stort utrymme som Tegnér? Att till och med Tegnérs lärjunge Viktor Rydberg ska få mera svängrum än läromästaren? Här är jag skeptisk, men ett subjektivt urval är ett subjektivt urval och bör naturligtvis respekteras som just ett sådant.

Dessutom ger Ullén fortlöpande sina kommentarer och redovisar sina värderingar. Oftast är det lätt att hålla med honom, helt enkelt för att vi i Sverige vid det här laget trots allt har en inofficiellt etablerad kanon, som, med vissa undantag, förskjutningar åt ena eller andra hållet, är märkvärdigt stadfäst. Det viktigaste nytillskottet är inte Ulléns uteslutningar eller sparsamma lanseringar, utan det är hans vägledande kommentarer. De är föredömliga.