Vem hade trott att någon skulle våga skriva en modern motsvarighet till CP Snows berömda bok ”De två kulturerna”? En som vågat är Janken Myrdal, professor i agrarhistoria, i sin bok ”Spelets regler i vetenskapens hantverk”. Oförfärat ger han sig i kast med det gränslöst svåra problemet att pejla naturvetenskapens och humanvetenskapernas nuvarande läge, deras historia och framtidsutsikter. Men så brås författaren förstås på en berömd fader, som även han hade modet att angripa kontroversiella ämnen och säga oförgripliga sanningar.
Hur kommer det sig att metoderna blivit så radikalt olika i naturvetenskap och humaniora? Beror det på stoffets natur eller på kultur och traditioner? Myrdal kretsar med stor energi kring dessa spörsmål och visar hur det naturvetenskapliga sättet att tänka och det humanistiska vuxit fram. Det stora språnget i naturvetenskaperna ägde rum redan under 1500-, 1600- och 1700-talen och motsvaras av humanioras guldålder under 1800-talet. Men i våra dagar är humaniora på reträtt och tvingas in i naturvetenskapliga publiceringsformer som passar dem sällsynt illa. Så har vi fått ett ställningskrig, där humanisternas förakt motsvaras av naturvetarnas hybris. Alltför ofta begriper de inte varandras metoder och egenart, vilket leder till besvärliga låsningar.
Man kan tycka att Myrdal ibland hemfaller åt generaliseringar som är tveksamma eller anfäktliga. Vid sidan av diverse självklarheter och tvärsäkra förnumstigheter presterar han också egendomliga resonemang om att ”rak kausalitet” gäller i naturvetenskap, medan ”dialektik” däremot gäller – och bör gälla! – vid orsaksförklaringar av mänskligt beteende. Jag är inte så säker på att, efter marxismens sammanbrott, särskilt många humanister håller med honom om detta.
Likafullt kan man beundra Myrdals käcka lägesbeskrivningar och modiga förslag att bryta dödläget. Enligt hans mening är det dags att nu bygga samman de två kulturerna. Vi bör inse att människa och natur inte i längden kan studeras fristående från varandra. Men detta dialektiska samgående – efter en period av svår söndring – kan bara ske om de två kulturerna börjar visa respekt för varandras egenart och metodiska förhållningssätt.
Om Janken Myrdal är glad optimist, så är ekonomhistorikern Ylva Hasselberg snarast pessimist. Med lågmäld men förödande skärpa visar hon i sin bok ”Vem vill leva i kunskapssamhället?” hur vi håller på att glida in i ett tillstånd, där en rad viktiga yrken som lärare, journalist, konstnär och forskare håller på att avprofessionaliseras. Snabba klipp i form av tjafsig internetinformation ersätter den rejäla och kontrollerbara kunskapen. Konsten att stå fri från politiska makthavare och gammaldags ämbetsmannamässighet undermineras alltmer av korruption i form av personliga nätverk och privata lojaliteter.
Värst är universitetens hotande förfall och urartning. Makten vid våra högskolor utövas inte längre av de professionella utan av dem som konstruerar de centrala systemen för utvärdering och medelstilldelning. I den befängda tron att det går att kvantifiera vetenskaplig kvalitet inbillar de sig att antalet citeringar i ansedda tidskrifter kan tjäna som riktmärke för vetenskaplig excellens. Vem som sedan utför bedömningarna för dessa tidskrifter och hur det sker, undandrar sig däremot all insyn och kontroll. Sådant har man panna att uppfatta som tillförlitligt och objektivt!
Ylva Hasselberg skriver med stillsam ironi och prövande eftertanke. Hennes underliggande budskap blir därmed dubbelt verkningsfullt: ”Är inte kejsaren egentligen alldeles naken?”
