Less is more. Mindre är mer. Ibland tycks detta wisecrack verkligen stämma. Ett exempel inom svensk prosa är Hjalmar Söderberg, som efter fyra romaner tröttnade på fiktionen och övergick till politiskt och religionskritiskt skriftställarskap, men de fyra romaner han skrev är alla klassiker och räknas sedan länge till det bästa inom svensk romankonst, av många rentav som det allra främsta.
Inom poesin har vi Erik Lindegren. Han skrev inalles fyra diktsamlingar, och av dem ville han för egen del bara räkna tre. Debutboken ”Posthum ungdom” (1935), ganska osjälvständig och med tydliga stråk av inflytande från Hjalmar Gullberg, ville han efteråt inte kännas vid.
Återstår tre: ”mannen utan väg”, tryckt i 200 exemplar och utgiven på eget förlag 1942, ”Sviter” (1947) och ”Vinteroffer” (1954). Med detta lilla lyriska bagage etablerade sig Lindegren som en av banérförarna för den svenska senmodernismen. Den specifika vikten är hög. I hans lyrik finns en oerhörd täthet, en maximal satsning i snart sagt varje enskild versrad.
Ibland kan satsningen kanske uppfattas som alltför energisk, som om poeten trycker pegasen i botten under de allra sista varven i ett surrealistiskt racerlopp, med metaforkrevader som brinner i knutarna. Hos Erik Lindegren finns inget av den liksom osökta charmen i Harry Martinsons bildspråk, heller inget av den till synes så avspända träffsäkerheten hos Tomas Tranströmer.
Ändå är det just hans metaforer som utmärker honom och gör honom unik inom svensk modernism och till en arvtagare till Esaias Tegnér, eller kanske i ännu högre grad till gamla barockmästare som Johan Runius.
Erik Lindegren står för en orfisk offensiv som, vare sig man älskar den eller bara distanserat beundrar den som virtuos uppvisning, faktiskt framstår som den allra djärvaste i Sverige under det gångna århundradet. Han var en stolt och estetiskt kaxig sensurrealistisk diktare, idémässigt inspirerad av surrealismens pionjär Breton och av Jungs idéer om det kollektivt omedvetna och dess arketyper, dem som en sann poetisk schaman hade som sin främsta uppgift att söka förbindelse med.
Lagom till 100-årsfirandet av hans födelse i Luleå den 5 augusti 1910 utges nu för första gången en volym som innefattar Erik Lindegrens alla publicerade dikter. I skaldens egen anda inleds boken med ”mannen utan väg”, medan den egentliga debutboken ”Posthum ungdom” ställs i kön efter såväl ”Sviter” som ”Vinteroffer”. Den får inleda den avdelning som återger Lindegrens poetiska varia, som inbegriper dikter skrivna som ett slags ekfrastiska kommentarer till målningar av de fem surrealistiska mästarna i Halmstadgruppen, och även den tynande lilla rännil av dikter som poeten publicerade i tidningar och tidskrifter efter sin sista diktsamling 1954, ”Vinteroffer”. I denna revy av dikter framgår bland annat att Lindegren debuterade som poet i Svenska Dagbladet den 11 februari 1934, med två dikter.
Lindegren levde och var verksam som akademiledamot och neonlikt självlysande kritiker och essäist i ytterligare 14 år efter sin sista diktsamling, tills han dog 1968 av cancer i bukspottskörteln, blott 58 år gammal, så ännu hängivet beundrad av många, men alltmer ensam, allt djupare försjunken i alkohålet.
Det kostade mycket att skriva de dikter Lindegren skrev. Hans tveklösa orfiska offensiv blev ett slags själslig kamikaze-satsning. Men de tre diktsamlingar som han själv godkände står kvar som storartade ruiner efter en poetisk ingivelse som flög högt över det mesta på svensk botten.
Har tidens tand gnagt sönder hans dikter? Nej, det tror nog ingen, i varje fall inte bland poesientusiaster och akademiker. Hans dikter till Halmstadgruppens målningar ägnades en förnämlig studie av Kristina Hallind, en avhandling från 1978 som är en förelöpare till de interartiella studier som har bedrivits i Sverige under senare decennier. Och två av vår samtids mest högoktaniga litteraturprofessorer, Anders Cullhed och Roland Lysell, båda verksamma vid Stockholms universitet, skrev sina avhandlingar om Erik Lindegren.
Lindegren har dragit till sig de begåvade, de sparsmakade konnässörerna och de befriade andar som inte prompt kräver att man ska begripa varenda versrad eller ens varenda dikt utan har fritt fram för att njuta av den rytmiska suggestionen och av metaforernas outtröttligt framvällande bildsekvenser.
Folke Isaksson skrev en gång om Artur Lundkvists poesi, att man vid läsningen av den ibland kunde ana ett gammaldags projektorljud bakom alla de metaforiska bildsekvenser som projiceras på den vita boksidan. Något liknande kan nog många känna inför Erik Lindegren. Ändå måste man beundra båda dessa poeter för deras svindlande fantasi och otroliga förmåga att i hög sjö suveränt surfa fram på den ena metaforen efter den andra.
Lundkvist skrev kanske mer än någon annan i svensk litteraturhistoria, möjligen till och med mer än Almqvist och Strindberg. Lindegren hör till dem av våra klassiker som har skrivit allra minst, bara fyra diktsamlingar. Och av dessa ville han, som sagt, räkna bort en. Ändå har jag för mig att fler av Lindegrens formuleringar har blivit bevingade och numera ingår i varje hyfsat alfabetiserad svensk medborgares medvetande. Detta är naturligtvis inte ett tecken på högre kvalitet, utan bara just på den muskulösa tätheten i Erik Lindegrens formuleringsförmåga.
Om jag ska välja ett av mina favoritcitat av Lindegren, blir det ingenting ur sonettsprängningen i ”mannen utan väg”, utan en dikt ur hans ljusare ”Sviter”:
Tanken på dig är som molnskuggans ilande flykt över slätten
en oväntad förbindelse mellan himmel och jord
en blickens vilande färd mot horisontens bortom
en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet.
I sina hängivna kärleksdikter, som i denna och i hans mest kända dikt ”Arioso”, höjer sig Erik Lindegren högt över den roll han först spelade i svensk lyrik, som andra världskrigets tidsdiktare framför alla andra.
