Det är oändligt mycket svårare att skriva om böcker man tycker mycket om än böcker man har många invändningar emot. Av någon anledning är det nästan alltid lättare att formulera kritiska påståenden än hyllande, det tror jag de flesta recensenter skriver under på. Man löper dessutom alltid risk att förlora sitt omdöme som kritiker om man blir alldeles förförd av en text eller en historia. Så vad gör man då om man har läst en bok som man faktiskt älskar, så till den grad att vad man än säger löper risk att förstöra den?
Jo, för jag är nog lite bortkollrad av islänningen Jón Kalman Stefánssons Sommarljus … och sen kommer natten . Något med ljuset är det kanske, det välver sig en märkligt upplyst rymd över hela berättelsen som gör att den aldrig förlorar greppet om det som är stort, det som är viktigt. Det som författaren och dramatikern Magnus Florin brukar kalla ”det hela”, och som jag ofta citerar, för jag tycker att det fångar så bra just vad litteratur åtminstone borde sträva efter att omfatta.
En berättelse är det egentligen inte fråga om, utan snarare flera episodiska noveller med återkommande personer som fått ta plats i romanformatet. Spelplats är ett litet isländskt kustsamhälle, genom vilket vi ledsagas av en eller möjligen flera allvetande berättare, som omnämner sig som ”vi” – ett grepp som för övrigt också använts av Carsten Jensen i fjolårets ”Vi, de drunknade”. Vilka är då dessa ”vi”? Byn som kollektiv, byn som en ständig betraktare.
Här nedtecknas besynnerliga karaktärer och märkliga människoöden: den rädda polisen som egentligen vill måla stjärnor, postfröken Agústa som öppnar och läser all post och därigenom både hjälper och stjälper, den före detta föreståndaren för Stickateljén som börjar drömma på latin och viger sitt liv åt himlakroppar och Kopernikus. I deras liv ryms existentiella grubblerier, kärlek och sex och död, sorg och humor, vardag och magi. Och allt samsas i en prosa som är så förtrollande vacker och oförutsägbar att man ofta stannar upp, går tillbaka, läser om – det är föga förvånande att Stefánsson började sin författarbana som lyriker. Och översättaren John Swedenmark verkar inte ha missat en nyans i detta rika språk.
Med sina udda karaktärer, sin ofta milt humoristiska ton och sitt öga för märkliga detaljer skulle Stefánsson lätt ha kunnat göra en lite lustig bygdeskröna av sin bok, en charmig bagatell som förvisso är njutbar under pågående läsning, men sedan ganska snabbt glöms bort. Men där finns den där rymden, där finns det där ljuset. Den lilla skärvan av evighet. Det finns skenbart oskuldsfulla meningar som denna: ”Varför lever vi, är det ofarligt att besvara en sådan fråga? Kanske inte, har vi alls någon uppgift, utöver att kyssa läppar och så vidare?” Här finns kapitel som heter ”Tårar har samma form som roddbåtar”. Ja, jag erkänner att jag kanske är lite bortkollrad, men det var länge sedan jag hade en sådan oförutsägbar och rik läsupplevelse.
