Havet utanför Goas kust i sydvästra Indien kallas för det Arabiska. För den som liksom undertecknad haft turen att komma dit en natt när nymånen ligger som ett smalt och illmarigt leende på himlen ovanför de svarta vågorna, känns namnet helt rätt. En månskära och en klart lysande aftonstjärna. Är det inte i deras sällskap man ska möta havet?
Fotografen Martin Bogren reste också till Goa för att skildra ett möte. Nämligen det mellan havet och människorna. Närmare bestämt några av de människor som aldrig förut sett havet. Ett helt dygn har de rest i en skraltig buss från Rajastahn i norra Indien, en plats långt från kusten, på usla, dammiga vägar i en tutande kakafoni från bilarnas signalhorn. Kanske har de bett till någon av sitt lands 330 miljoner gudar i hopp om att komma helskinnade fram till mötet med det hav som de hittills bara kunnat skapa sig en inre fantasibild av.
Martin Bogrens bok är en liten minimalistisk pärla. Han skruvar ner det storslagna i det jungfruliga mötet med ett urelement och kokar ner havets rytande till blott 15 svartvita fotografier och fyra rader text. Han tar ifrån havet dess vykortsvackra blåa färg och lägger den istället på omslagets hårda textilklädda pärm. Havsbilden på pärmens framsida visar ett tillknäppt, närmast avvisande hav. Något möte med mänskligheten verkar ännu inte ha ägt rum.
Som i den världsberömde fotografen Hiroshi Sugimotos havshorisonter gestaltas här ett annat slags möte, det mellan luft och vatten, ljus och mörker. Först när man slår upp bokens första bild står de där. Fem män med ryggen mot kameran, fullt påklädda, alldeles vid vattenbrynet. Begrundande med händerna på ryggen, står de och kontemplerar det de ser, nästan som i Göran Palms berömda havsdikt från 60-talet.
I nästa stund har de förbehållslöst kastat sig ut i havets våld. Låtit sina kroppar hänge sig åt vågornas kraft, kastas runt och lyftas i en skummande kaskad. Ett slags triumfatoriskt kärleksmöte tycks äga rum, en kraftmätning mellan hav och människa. Efteråt ser de rakt in i kameran, besegrade, genomsköljda. Någon ligger på mage på den havsbotten som vattnet tillfälligt dragit sig bort ifrån, i väntan på att återigen få bli en del av den ljuva översköljningen.
Med skorna i handen och armarna om varandra vandrar två män längs med kanten av det hav som alldeles nyss med verklighetens hela kraft överträffat deras vildaste förväntningar.
