Om en katt har nio liv kan man undra hur många Ernst Jünger hann avverka innan han 1998 slutligen gav upp andan, 102 år gammal. Två världskrig och ett livligt experimenterande med droger tycks paradoxalt nog ha varit det drivmedel som höll ­motorn igång på denne restlöst verksamme man, för vilken tillvaron uppnådde full effekt först i det stegrade och ultimata kris­ögonblicket. Hans liv i tryckt form tycks efter ett par decennier i giftskåpet också ha återfunnit hälsan; litteraturen av och om ­honom har det senaste året resulterat i inte mindre än fyra ­utgåvor på svenska.

Lägg därtill det lägliga faktum att han som person skymtar förbi i två av höstens mer omtalade böcker, i såväl Jonathan Littells ”De välvilliga” som Peter Englunds ”Stridens skönhet och sorg”.

Den omstridde livskonstnären Jüngers berömmelse vilar – tillsammans med den märkliga romanen ”På marmorklipporna” – i huvudsak på förstlingsverket från 1920, den mästerliga skildringen av kriget på västfronten, I stålstormen, som nu kommit ut i Urban Lindströms solida översättning, och med en fyllig introduktion av Peter Luthersson.

Här träder den andlige aristokraten och konservative revoltören för första gången fram i hel­figur, och det som helt ung soldat och officer som mellan åren 1915 och 1918 mirakulöst överlevde 14 allvarligare skador i ett krig där män i hans omedelbara närhet dog som flugor. Hans djärvhet resulterade i att han som 23-åring förärades den högsta tapperhetsmedaljen av den tyske kejsaren.

Så inleds vuxenlivet för någon som naturligt utvecklar sig till en radikal aristokrat i Nietzsches ­efterföljd, vilket i Jüngers fall ­betyder att i ena stunden försjunka i Ariosto eller Don Quijote i ockuperade franska byar, bara för att i nästa kräla omkring i skyttegravarnas lervälling under larm, kaos och död. Till skillnad från den mest berömda skildringen av första världskrigets fasor, Erich Maria Remarques pacifistiska roman ”På västfronten intet nytt”, där kriget beskrivs som något rakt igenom brutalt och meningslöst, gestaltar Jünger också andra krafter som frigörs av våldet: det lojala kamratskapet och heroismens såväl estetiska som moraliska värden, giltiga också efter den förväntansfulla upphetsning och nationalistiska yra som präglade krigets inledningsfas.

På en utmejslad prosa (stilistiskt överlägsen Remarques för ändamålet alltför högstämda ton), och med rapportörens skarpa sinne för detaljer, ger Jünger i sina på plats nedskrivna dagboksanteckningar utrymme åt sakliga framställningar av krigets vardag i västfrontens allt ödsligare kraterlandskap, om så i Cambrai, Somme eller i Flandern. Eviga ­serier av krevader, granatsplitter och söndertrasade människokroppar, ideliga truppförflyttningar, blixtbelysta porträtt av soldatkamrater, tjänstvilliga adjutanter och bistra stridsledningsbefäl – allt beskrivs med till synes lätt hand och i ett tonläge som närmast kan beskrivas som entusiastiskt.

Den som väljer att avfärda Jünger som en ärkekonservativ våldsromantiker med få eller inga begrepp om livets konsekvenser utanför det upplevande subjektets snäva horisont, lär hur som helst finna stöd för denna hypotes utan större problem.

En något mer subtil läsning, emellertid, exponerar även andra kvaliteter i den unge författarens redogörelser, såsom insikten om hur interneringen av befolkningen i en ockuperad by ”hänsynslöst gjorde dem till främlingar för de platser där de hade tillbringat sina liv”; eller hur han mitt i stridens hetta reflekterar över rapphönsens underliga lockrop och lärkornas flerstämmiga sång över skyttegravarna.

Men visst kan man som läsare också fundera en smula på varför de mardrömslika omständigheterna för Jünger aldrig riktigt blir mardrömslika. Visserligen blir han emellanåt ”djupt gripen” och uppfattar enstaka händelser eller detaljer som ”ohyggliga”, men den ungdomliga lusten att själv närvara och deltaga är hos Jünger överlag starkare än skräcken och vämjelsen.

Är då Jüngers hållning under kriget en naturlig avtrubbning eller ett sublimerat förakt för svaghet? Ingetdera, om man får tro honom själv, som snarare intresserar sig för det stegrade medvetandet och de utvidgade sinnena, för den ­extas som infinner sig vid tillspetsade lägen. Och de krafter som sätts i rörelse i krigssituationer är för Jünger avgjort besläktade med den artificiella berusningen (droger).

Den av ruset betingade livskänslan definieras som ”spänning och avspänning, förtätning och förlamning, komprimering och bedövning”, som det heter i den tanke- och essäbok som han skrev först 1970, och som nu återutgivits i Stig Jonassons svenska översättning under titeln Psykonauterna. Rus och droger. Denna utsträckta, associativa, lärdomsmättade och intuitiva krönika om njutningarna handlar om ”växternas segertåg genom männi­skans psyke”, om rusets närhet till döden, om drogernas metafysiska aspekter och de egna exkursionerna i gifternas drivhus, och kan läsas som en mentalt logisk konsekvens av de beskrivna händelserna i ”I stålstormen”. Det handlar alltså inte om berusningen som flykt och bedövning, utan tvärtom om drogerna som ett slags forskningsmaterial för den inre resenärens – psykonautens – utflykter längs medvetandets råmärken.

Men det rör sig trots ämnet inte om några påtända och utomjordsliga fantasier i hallucinationernas kosmiska kölvatten, utan på Jüngers vis – och i Baudelaires och de Quinceys efterföljd – om närmast vetenskapligt analytiska, skärpta och stilistiskt glänsande redo­görelser för olika drogers egenskaper och medicinska och kulturella betydelse i ett såväl historiskt som självbiografiskt perspektiv. Utökat leder detta också till spirituella filosofiska resonemang om anden, livet och döden, och om dekokternas, elixirens och pulvrens mytiska yttringar.

Så kunde då en i alla bemärkelser exceptionell man, som på ­krigens och rusmedlens stigar utforskade medvetandets yttersta gränser, ännu mot slutet av sitt liv med Faust utropa den totala vilja till liv som lika gärna kan ­avlyssnas som en besvärjelse av döden: ”Mycket jag vet, dock vill jag veta allt.”