Möjligen var det en ledsen bok hon skrev de första åren, men det får läsaren inte veta något om, eftersom det nu utgivna urvalet tar sin början nyåret 1973 när dagboken blivit till en lyckobok och arbetsjournal med det uttalade syftet att undvika svarta djupdykningar. Skvaller, elaka kommentarer om andra människor, intima avslöjanden – inget sådant finns med.

Ändå är detta en både avslöjande och intim bok i det att den försöker sätta ord på den kreativa processen och på de hemlighetsfulla rörelser i medvetandet som tänder den skapande gnistan.

Våren 1973 är Joyce Carol Oates 34 år, en respekterad författare på väg mot sitt stora genombrott.

När dagboken slutar 1982 är hon världsberömd – omnämnd i Nobelprissammanhang – med pengar på banken, men hennes liv har inte förändrats, det följer samma jämna rytm som tio år tidigare: långa undervisningsdagar på universitetet, uppslukande arbete med väldiga romanprojekt, en jämn ström av dikter, recensioner, essäer och noveller, och som varp för all denna flit den stabila vardagslyckan i äktenskapet med Ray Smith och umgänget med en stor vänkrets.

Hur hinner hon, undrar läsaren, men Oates ständigt upprepade fråga är i stället varför hon som är så normal och välanpassad fått rykte om sig att vara neurotisk, spröd och rent av galen.

Det som oftast nämns i samband med Oates är väl annars omfånget på hennes produktion, och hon är redan på 70-talet medveten om faran i att skriva för mycket. Min egen uppfattning om henne har färgats av det lätt besatta i hennes produktionstakt, men här förändras bilden, genom beskrivningen av den starka lust hon upplever i sitt skapande och det njutningsfyllda förhållningssätt till orden som får henne att vilja skriva om varje bok i oändlighet.

Det besatta hos Oates är kanske framför allt hennes kärlek till litteraturen och hennes förmåga att förlora sig i den, vare sig hon undervisar, fantiserar, skriver eller läser.

I kombination med puritansk pliktkänsla och förmåga att negligera kroppens behov leder detta till en arbetskapacitet som göra blotta läsningen utmattande, och medan jag formligen slukar dagboken (för så intressant är den) upplever jag ställföreträdande hunger, matthet, blodsockerfall, huvudvärk och illamående, allt det Oates själv inte verkar känna medan hon undervisar hela dagen och sedan går direkt hem och kastar sig över romanen för ytterligare många timmars arbete.

Närd av ett halvt äpple.

Ätstörningar nämns, men formuleras främst som en ovilja att slösa tid på ätande när det är så mycket roligare att skriva eller spela piano. Galenskap nämns också, som en sugande lockelse djupt nere i fantasiströmmen, men hon klarar sig undan genom sin oerhörda normalitet och kravet från vardagssysslorna.

Skrivandet är en drog som hon ibland tar för mycket av, balanserande på eggen, men utan att falla. Åtminstone undviker hon att beskriva fallen.

Det finns alltid problem med en dagbok tänkt för publicering (och jag tror nog att Oates haft publicering i tankarna även om det inte varit dagbokens främsta syfte): man får inte hela bilden. Men det får man å andra sidan aldrig.

Obehagligheter undviks konsekvent – hon kan vakna av en fruktansvärd dröm men vägra skriva ned dess detaljer, förfäras inför framtiden men utan att tala om varför, känna sig sjuk men strunta i att beskriva symptomen.

Däremot skildras lyckan med häpenhet, tacksamhet och frenesi – men ibland också med viss monotoni. Ljuvlig är det mest frekventa ordet i hennes beskrivning av dagarna med Ray, katterna och böckerna; njutning det vanligaste ordet när hon vill beskriva sin känsla inför skrivandet, vare sig det gäller att skriva nytt eller skriva om.

Hennes försök att framställa sig som en i grunden lättjefull njutningsmänniska går dock inte helt i läsaren, därtill är ambitionen för stor och sammanbiten: tusen sidor anteckningar innan romanen ens börjat skrivas, planer för nästa roman medan en skrivs och en annan redigeras; samtidigt flyter novellerna ur hennes penna och på förlaget samlas manuskripten som en timmerbröt.

Ambitionen finns också i hela attityden till livet, där allt ska studeras och komma till nytta, om det så bara är en cykeltur. Skrivandet är ett hantverk, den tekniska skickligheten premieras högt, men samtidigt finns den där, den svarta virvlande strömmen av bilder, röster, minnen, namn och ansikten som drar henne till sig och som resulterar i ett skapande som vi kallar maniskt, i brist på bättre.

Och dessutom är urbilden i denna svarta ström alltid en våldshandling – våldet är den princip som driver Oates kreativa universum. Hon vet dess betydelse, hon känner suget i det hon kallar sin inre vildmark och i sin fantasi som är allt annat än normal - och samtidigt: en liten damlunch i blommig klänning och därefter en härlig promenad, hand i hand med Ray.

Det är pendlingen mellan dessa nivåer som gör dagboken så fascinerande, Oates förmåga att formulera det simultana i sin livsupplevelse: den ohämmade världen finns inom den ’normala’ världen, det är den normala världens aldrig berättade hemlighet.