Hans anteckningar från källar­hålet – bunkern – börjar nå oroväckande proportioner i och med hans tolfte bok, Efter arbetsschema, 800 sidor lång. Johan Jönson vill väcka oro, med besked, över världens gång. Allt mer fett med åren, kunde någon inflika, men i så fall har denna inflikare inte läst boken. ”Efter arbetsschema” har nämligen mindre fett, om möjligt, än de tidigare böckerna.

Jönson talar sak, rakt på sak, när han varvar sina ofta täta poe­tiska reflektioner med en insyn i arbetspass av den ”lägsta” sorten, där man vänder, matar och laxerar efterblivna och handikappade, eller arbetar på grafitpulverfabrik. Jönson vill besvärja sin egen ”arbetshistoria”.

Attityden till arbetet är inte entydigt negativ. Trots att jaget ­lider av brist på empati, vilket skildras ärligt men samtidigt väcker en del frågor som förblir obesvarade, förekommer också generösa porträtt av anonyma arbetskamrater och patienter, ofta illa farna.

Johan Jönson är som vanligt frånvänd och frånstötande, stilistiskt och innehållsligt. Han motstår vad han skulle kalla Stockholms ”pigga borgerlighet” med uttryck som ”historiserad modersmjölk”, ”blickorgan-yes, med maskinkropp”. Han väljer ett motsvarande innehåll; samhällets underliv, dess ”rost, plack, blattar, vatten- och avloppssystem” och lönearbetets ”upprepningstvång” som ”avslöjar dess vilja till död”.

Arbetsschemats upprepningstvång tränger sig också igenom till skrivandets upprepningstvång, dess särskilda tematik som återkommer i bok efter bok, och dess särskilda former och genrer, upprepade med stark integritet.

Det är inte fråga om andlös intensitet eller om hopplös resignation, utan något som mer liknar en mörk men systematisk reflektion. Jönsons språk är sällsynt samtida, inte minst i sitt teori­speak, de många fula eller fulsnygga ”lånorden”, i stil med ­”parallellägerlogikens biozoe­politikån”. Teorin är i sista hand stämningsskapande mer än förklarande.

”Antingen älskar man eller så hatar man. Man har sitt liv där­efter” skrev en gång den amerikanske poeten Robert Creeley. ”Efter arbetsschema” tycks uttrycka just detta, men uppställer det inte som ett fritt val. Hatet är politiskt motiverat, inte meta­fysiskt, det kommer underifrån och närs av ekonomiska och kulturella skillnader, och det har sin motpol (fritid, natur, familjeliv, Norrland). ”Intensivt gula blommor som slagit ut bland gråaktiga multnande löv i en glänta, violetta blommor, gröna blad, en bisvärm vid en kupa på en av kolonilotterna. Ja, och så solskenet ... Att sitta i solen på trädgårdskaféet, ledig, att andas lugnt och dricka en kopp stark espresso.” Kalla det inte nihilism, här finns en dunkel men radikal politisk agenda; däremot kan man störas av tendenser till manschauvinism, självömkan, självupptagenhet, misantropi, purism, moralism. Samtidigt råder ingen tvekan om att Jönson presterat en tour-de-force, sin bästa bok och en av de senaste årens mest imponerande poesiböcker – om man nu ska kalla den så, här finns egentligen mer prosa, och något av det bästa med ­boken är just dess form, som är så egen och så svår att kategorisera.

Villkoret är att man tar in allt, också slagget, för det tycks vara själva poängen, att prestera en oförglömlig rätt som bitvis innehåller så mycken chili att den blir nästan omöjlig att äta. Men här har vi honom, hela människan, liksom, vi kan inte blunda och välja bort. Omfånget, brokigheten, de otaliga skrivsätten, allt blir på gott och ont till ett helt: ­Johan Jönson.