Den fordom så ordrike och energiskt ordtrollande Bengt Emil Johnson har lämnat sin ungdoms experiment långt bakom sig och skriver numera gärna en koncis poesi utan några syntaktiska extranummer. Visst kan det väl hända att han trollar till det igen, som han gjorde i sitt kanske märkligaste verk, den diktcykel om de fyra årstiderna som han gav ut mellan åren 1976 och 1982, men efter en lång period av mestadels berättande poesi, i närheten av prosan, har han på sistone börjat odla den lyriska miniatyren.
I rytmiskt hänseende är han lika skicklig som förr. Det finns ett slags liksom självklar musikalitet i hans diktning. Sällan eller aldrig finns det anledning att hänga upp sig på en radbrytning. Allting faller sig så naturligt.
Just denna rytmkänsla gör det alldeles rimligt att han kallar sin nya diktsamling ”Aftonsånger”. Det sångliga finns i diktens chosefria välljud, men det har även en motsvarighet på ett motiviskt plan, för liksom ofta på senare år är Johnson i sin nya bok en ornitologisk diktare. Han är vanligtvis noga med att ange fågelarter, men driver inte detta till mani. Viktigast är helt enkelt att han bland några av sina bevingade sångarbröder anar storartade poeter.
Fåglarna får en diktsvit. En annan ägnas poesin och heter ”Angående poemen”. Delvis glider dessa båda sviter in i varandra. Eller speglar varandra? Eller kastar ekon mellan sig? Hur ska man säga? Hur som helst hänger de ihop med varandra. Poemen tränger sig in i fåglarnas värld. Fåglarna tränger in i poemens. De metapoetiska betraktelserna blir denna gång dock inte lika spännande som de ornitologiska. Det finns en större friskhet i de senare.
De metapoetiska laborationerna, en av Bengt Emil Johnsons specialiteter, är ibland visserligen ganska lustiga, men det är som om poeten hade tröttnat på dessa lekar och nu främst är ute efter att försöka etablera en större direkthet. Han vill vara omedelbar.
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kommunicerar med ”WA” och replikerar emot dennes beskrivning av gråsparven. Det finns helt enkelt ett drag av Werner Aspenström i Johnsons nya dikter.
En annan referens som dyker upp är den amerikanske poeten Mark Strand. Att just dessa två poeter dras fram är betecknande. Det är en estetisk markör, ett tecken på att Bengt Emil Johnson i föregångarnas anda nu inriktar sig på att beskriva vardagens minsta underverk, vare sig dessa är ”träd som växer och som vuxit” eller ”en ägretthäger som sitter på balkongräcket”.
Den nya boken handlar också om tidens flykt och om rummet som kröker sig kring tiden – och tvärtom, i en sorts evinnerlig pardans. I ljuset av detta tema får titeln en vidgad betydelse. ”Aftonsånger” utgör också betraktelser på ålderns höst. Tiden och rummet är jagets trygghet, men även dess fängelse:
Någonstans inom dig lyssnar du till
det spinnande lätet från en nattskärra
som du inte någonsin hört i verkligheten.
Det är emellertid just då det öppnar sig,
detta väldiga rum som du aldrig besökt
men där du äntligen är hemma.
Rummet är lyckligtvis alldeles tomt
men det inrymmer samtidigt alla
de ögonblick du försummat.
Handlar den dikten om att vi hade kunnat vara någon annan, att tillfälligheter styr våra liv? Eller handlar den inte egentligen om döden? Det tål att fundera på. Sin gäckande gåtfullhet har Bengt Emil Johnson behållit.
