Serietidningen har flyttat in i de litterära finrummen. Till farstun, åtminstone. Begreppet grafisk roman markerar i dag en berättelse som använder sig av seriens form, men som till innehåll och omfång avviker från vad man ofta förknippar med mediet.

Johan Unenge, etablerad författare till såväl serietidningar som barn- och ungdomsböcker, kommer här med en hybridtext, en blandning mellan serie och traditionell bok, som han passande nog betecknar serieroman. Så slipper man de högstämda anspråken bakom det i sammanhanget diffusa ordet grafisk.

”Mitt extra liv” är en tät skildring av ett samhälle och en pojke i brytningstid. I textpartierna berättar Mattias, med direkt och personlig ton, om ett högstadieliv i en småstad. Blicken liksom rösten går nära inpå. I utkanten anas världen, politiken, de stora händelserna.

En skymt av detta skeende ges i seriepartierna. Här finns seriens självklara förhållande till rörelse, men också dess inneboende förmåga att skapa trovärdighet inom fiktionen.

Samspelet mellan bokens två former utvecklar en drabbande dynamik.

Det är en händelserik berättelse. Den lilla orten Hellevik skakas av två hysterier. Den ena kretsar kring ett basketlag på väg mot elitnivå, den andra kring rymlingar från den lokala flyktingförläggningen. Främlingshat och nynazism bubblar lite varstans.

På det personliga planet skildras tonårskonflikter. Här spelas tv-spel, man går på matcher, dricker folköl. Mattias träffar Alva, som är söt och spännande, men också, dessvärre, nazist.

Och när Mattias hjälper Abdi, en av rymlingarna, undan en jagande lynchmobb, djupnar problematiken. Är Alva bara tanklös, eller ligger ett verkligt engagemang bakom hakkorsen och slagorden? Gruppmentaliteten är stark och lockande.

Det privata planet korsar det offentliga. Trådar dras mellan underhållningsindustri och samtidens växande murar. För vissa barn är tortyr ingen lek. Mötet mellan Abdi och Mattias är dock mer komplext än så. Flyktingens och högstadieelevens tillvaro har flera oväntade beröringspunkter. För den unga människan är tillvaron ofta rättslös, odemokratisk och våldsam. Oavsett var man befinner sig.

Unenge skriver en serie som saxas med en roman. Eller om det är tvärtom. De två uttrycksformerna kompletterar varandra. En fint fungerande hybrid. Lästempot blir behagligt varierat, ömsomdröjande och eftertänksamt, ömsom hetsigt och rappt.

Den litterära formen är avgörande om man vill säga något som berör, utan att innehållet uppfattas som ett debattinlägg. Unenges serieroman formas kring ett oroande budskap. Sverige håller återigen på att förvandlas till en plats där intolerans och hat står på röstsedeln. Det är inte okej.