Jan Johansson var en stor jazzmusiker, en av de största i den svenska jazzens historia. Som improvisatör var han dessutom en förnyare, även om han var skeptisk mot den fria jazz som under några år på 1960-talet ville lägga beslag på orden ”förnyelse” och ”ny”. Han var dessutom en genial kompositör och arrangör.

Under de intensiva åren före sin tragiska död i en bilolycka i november 1968 skrev han även musik för den då omdebatterade blandformen jazzbalett och vävde alltmer in konstmusikaliska drag och referenser i sin musik. Om han var avvaktande inför 1960-talets avantgarde i jazzen, kände han sig mer befryndad med tidens konstmusikaliska avantgarde, med kompositörer som Stockhausen och Ligeti.

I en tid när jazzen alltmer alienerade den breda publik den haft tidigare, nådde Jan Johansson en publik långt utanför de trängre kretsarna. Det skedde genom så kallade blandkonserter där han delade scenen med klassiska musiker och trubadurer. I januari 1964 gästade han till exempel Akademiska föreningen i Lund tillsammans med Käbi Laretei och Sven-Bertil Taube. En lokal skribent lovordade särskilt Jan Johanssons trio med gitarristen Rune Gustafsson och basisten Georg Riedel: ”Deras musik var mycket stimulerande, levande, originellt genomförd med diskret virtuosa solopartier i växlande stämmor och genomgående tilldragande. Denna trio står i särklass, både tekniskt och musikaliskt.”

Den lokale skribenten var annars inte känd för någon hycklande vänlighet; det var Sten Broman.

Men framför allt nådde Jan Johansson en bred publik med skivan ”Jazz på svenska”, som har sålts i 400000 exemplar. Det är inte bara en osannolik siffra för svensk jazz, det är en bra siffra för vilken jazzskiva som helst.

Musiken gavs först ut på tre EP-skivor, alltså 45-varvare med längre speltid (”extended play”) än den vanliga singelskivan, men samlades 1964 till en lp-skiva. ”Jazz på svenska” är en duoskiva med Johansson och Riedel. Det avskalade formatet skapar en öppenhet och närhet, som frilägger både det folkmusikaliska materialet och de jazzmusikaliska dragen i arrangemangen och improvisationen.

Till skillnad från Lars Gullin nöjde sig inte Jan Johansson med att snappa upp den svenska folkmusiken genom de avtryck den satt hos nationalromantikerna. Han bedrev omsorgsfulla källstudier och fick stor hjälp av bland andra Ulf Peder Olrog, som vid sidan av sitt visdiktande var radiochef och folkmusikforskare, med att hitta gamla radioinspelningar och gulnade nerteckningar.

På 1960-talet kritiserades dock Jan Johansson i mer renläriga jazzkretsar för att vara nationalromantiker. Tyvärr lever den bilden kvar, fast numera med välmenande förtecken. Skivbolaget Heptagon, som har ett mycket fint återutgivningsprogram av Jan Johanssons musik, skriver i cd-utgåvorna av ”Jazz på svenska” och ”Jazz på ryska” att ”Jan Johanssons sparsamma och oändligt vackra tolkningar av folkmusik har blivit en del av den svenska folksjälen”.

I sin biografi Jan Johansson. Tiden och musiken kallar musikforskaren Erik Kjellberg Jan Johansson för ”en son av Hälsingland”. Indiciekedjan inleds med att farföräldrarna kom från Enånger och avslutas med att Johanssons morföräldrar kom från Ringa.

Men det är ju bara trams. Vad är en ”folksjäl”? Vad är det för speciellt med att några släktled levt kvar på ett område lika stort, eller litet, som Jane Austens litterära rum? Med sådana ordval reduceras Jan Johansson till nationalromantisk fetisch.

Det är en av två fläckar som skämmer Kjellbergs bok. Den andra är hans ihärdiga citationstecknande. Så fort Kjellberg närmar sig en idiomatisk fras eller ett metaforiskt uttryck trycker han dit ett citattecken: ”huspianist”, ”debutår”, ”resandets musik”. Även delar av den musikaliska terminologin drabbas. Varken jazzens ”fria form” eller dess ”modernister” klarar sig undan, inte heller Egil Johansens ”skriksång” eller Johanssons ”enfingerspel”. Litar inte Kjellberg på orden?

Annars är det en mycket bra bok. Kjellberg balanserar elegant på den ofta hårt spända linan mellan fackvetenskapens krav och viljan att popularisera. Hans inträngande musikaliska analyser är utformade så att även en musikteoretisk oskuld kan få en uppfattning om musikens karaktär också på en teoretisk nivå.

Kjellberg följer Jan Johansson från de tidigaste åren. Vi får fina bilder från en familjemiljö som uppmuntrade musicerandet, även om Johanssons far tyckte att sonen ändå borde ha ett riktigt yrke. Han studerade också en tid på Chalmers, där han involverades i spextraditionen men också började spela med lokala musiker i Göteborg. Någon ingenjör blev han aldrig.

Vi får också ingående följa Jan Johansson under de år han fann sin musikaliska form och etablerade sig på jazzscenen. Bluesen var central, även om Jan Johansson lika egensinnigt som konstnärligt medvetet bråkade med dess i grunden rigida former. Även hans tidiga erfarenheter som ackompanjatör till Stan Getz på dennes många turnéer i Sverige hade stor betydelse för Jan Johansson. Med en musikkritisk förenkling och schablonisering kanske vi kan säga att Johanssons musikaliska identitet formades i det milda korsdraget mellan jazzens klassiska solopianister (Art Tatum var den viktigaste), den coola jazzen, samtidens konstmusikaliska avantgarde och den svenska folkmusiken. De senare experimenten med rysk och ungersk musik kan också härledas ur den konstellationen.

Erik Kjellberg sätter också skickligt in Jan Johansson i tiden, från 1950-talets blyga förhållningssätt som ackompanjatör till amerikanska jazzstjärnor på besök, till 1960-talets mer självmedvetna inställning. Jan Johansson var visserligen ingen revolutionär, ej heller någon konstnärlig revoltör. Han sökte inte det sensationella. Han sågade inte sönder sin flygel, han skapade inga ljudpoem med kort bäst före-datum. Men på ett stillsammare sätt bidrog han till att förändra lyssnandet. Med sin syntes av den nordiska klangen och en afrikansk-amerikansk blues- och improvisationsestetik var han också en av de många jazzmusiker som skapade vägar för en europeisk jazzmusik.

Jan Johansson spelade också flitigt utomlands. Var han än uppträdde hyllades han för sin idérikedom, för sin utsökta teknik och musikens skönhet, på en gång lätt svävande och obönhörligt konkret och förankrad.

Och på hemmaplan spelade Jan Johansson in skivor. Han skrev pausmusik för Pekka Langers frågeprogram (de inspelningarna gavs postumt ut på ”Musik genom fyra sekler”), balettmusik och konstmusikaliskt syftande sviter. Han kompade artister som Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk och spelade gitarr på rock- och popskivor.

Allt detta och mycket därtill utreds omsorgsfullt av Kjellberg, som även beledsagar sin historieskrivning med recensionsklipp (förutom Sten Broman hör SvD:s Sven Malm till de flitigt citerade) och intervjuer med dem som var med. Och allt understryker att ingen seriös jazzlyssnare kommer undan Jan Johansson och ”Jazz på svenska”.