I augusti tvingades Herman Lindqvists förlag dra in upplagan av hans memoarbok, efter att Henrik Arnstad i Dagens Nyheter påpekat ett allvarligt faktafel om Karl-Gustaf Hildebrand. Det var inte första gången en Lindqvistbok drogs in: det drabbade även hans ”Drömmar och verklighet” 2000. Den gången var det Norstedts som backade och det är naturligtvis ironiskt att det var när han ska beskriva vad som då hände som han gjorde ett så avgörande fel att även ”Mitt i allt” fick återkallas.

Eller snarare: helt logiskt. Lindqvist är nämligen långsint. Mycket långsint. Han kunde helt enkelt inte förlåta Norstedts, som enligt honom ”kröp längs marken”. I ivern att markera detta slarvade han, återigen, med fakta.

Det finns fler exempel på den långsintheten, eller rent av bitterheten. Till exempel ondgör sig Lindqvist gång på gång över att han inte fått det erkännande han tycker sig förtjäna från historiker, han talar upprepade gånger om ”spyor” mot honom och kallar en medarbetare på Expressen för ”den ledande kulturhäxan”.

Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, inte särskilt klädsamt för en journalist av Lindqvists kaliber. Påhoppen präglas inte ens av humor och raffinerad elegans, utan är bara plumpa, vilket gör att även de positiva sidorna av memoarboken lätt drunknar i hans enorma ego.

När Albert Bonniers förlag hade boken inne för korrigering kunde de därför lika gärna ha ändrat titeln. Istället för ”Mitt i allt” och den klassiska bilden på en rökande Lindqvist, nyss utsläppt från Phnom Penh hade omslaget till exempel kunna vara guldfärgat och bära titeln ”Jag är Herman”. För det är på den nivån. Jag har aldrig läst orden ”jag”, ”min” och ”mitt ”så ofta i en självbiografi. Lindqvist har sett och upplevt mer än de flesta, men envisas med att berätta om det i formen ”sedan gjorde jag det och sedan gjorde jag det”. Det blir rätt tröttsam läsning.

Han hemfaller också ofta åt murvelklyschor, i den staccatoliknande telegramprosa han så gärna vill behärska. Som i stycken som det här: ”Jag inandades doften av trycksvärta. Jag hörde smattret från skrivmaskiner och plinget då skrivmaskinernas valsar snabbt fördes åt sidan för en ny rad. Telefoner ringde och blinkade”. Är det svensk mediehistoria, eller ”The Spinal Tap of journalistromantik”?

Vilket är synd, eftersom Lindqvist självklart kan bättre än så, när han väl fokuserar på riktig journalistik istället för sin introverta levnadsteckning. Avsnittet om just flykten från de röda khmererna är lysande krigsjournalistik, med drama, nerv och närvaro.

Om memoarerna innehållit mer av det hade han kanske fått så mycket beröm att han blivit nöjd. Men det är tveksamt.