Det är med förvåning jag låter blicken falla på titelsidans tidsangivelse i Ann Jäderlunds nya bok: ”(1967-1978)”. Förvisso en diskret parentes. Men denna kirurgiska avgränsning av en tidsrymd känns främmande, nästan oroande, inför en poesi man sedan länge kommit att förknippa med uppskjutna referenser och kringgående rörelser i språkets egen verklighet. Årtalen har inte den symboliska dignitet som simulerar direktkopplingar till Historien (föreställ er 1968 i stället). Men ändå - en läsanvisning, en förankring.
I en cylinder i vattnet av vattengråt heter Jäderlunds nya diktsamling - hennes åttonde på 20 år - och den tidsangivelse som skakade om mig anger faktiskt en spelplan för dessa texter. Om man räknar efter (Jäderlund är född 1955) och börjar läsa, så ligger det nära till hands att ge årtalen en självbiografisk innebörd. ”Jag känner inte igen ljuden / utanför porten en berlock / Ann i guld ...”, står det ett
trettiotal sidor in i boken, och vid det laget har man kunnat konstatera att det som iscensätts är ett poetiskt minnesarbete, ett språkligt palperande av en period i livet som brukar kallas för ungdom.

Jäderlunds nya dikter kommer så, med viss följdriktighet, att sträcka sig över ett emotionellt register där kontrasterna är skarpa, där rastlöshet, instängdhet och flackande lust hemsöker blickar och handlingar. Men givetvis handlar det inte om direkta gestaltningar av den och den episoden i en utvecklingshistoria från 67 till 78. Snarare handlar det om att via föremål, färger, former, texturer teckna en karta över en tid och trakt där barn- och vuxendom överlagrar varandra:

Säng -
blommor kudd -
doft
vita
70-talspistiller
flickan måste
bort
som en
häg -
ring
cigaretthårding
fittljus

Liksom i Jäderlunds tidigare poesi tecknas kartan gärna med hjälp av utsnittade detaljer och lösa delar. Som alltid spelar ljuset och färgerna - gul, orange, brun och så vidare - en avgörande roll i dikternas spel med
betydelser och stämningar. Men man finner även vissa ord som får en extra lyster genom att upprepas i skiftande omgivningar, utan att för den skull anta en specifik symbolisk betydelse utöver den bokstavliga.
I detta avseende är sig mycket likt. Men samtidigt har alltså andra, tidigare mer dolda delar av språkkroppen satts i rörelse. Om vi inte redan visste att vi befann oss i 70-talet, skulle rader som de ovan placera oss där utan större tvekan. Och det finns ytterligare exempel på hur dikterna förstärker den historiska och biografiska förankringen.
Hur ska man då förstå denna vändning - om det nu är motiverat att tala om en vändning? Sant är att Jäderlunds poesi tidigare har dragit sig undan dörrarna till en identifierbar ”verklighet”. Det betyder inte att den har tagit avstånd från det verkliga eller sinnliga. Inte heller har det varit svårt att se hur dikterna pekar utöver sig själva, även om vad de pekar på - en text, en målning, en vardaglig scen i en lekpark - varit mindre intressant än deras
mångbottnade problematisering av pekandet som sådant. Jäderlunds poesi har varit, och är fortfarande, en mångbottnad och förförisk undersökning av den zon där förnimmelse och språk konfronteras.

Snarare än en vändning kan man därför se boken som ett led i den expansion som inleddes i Jäderlunds förra bok ”Blomman och människobenet” (2003). Redan där övergavs den stränga form som dominerat sedan 80-talet. Texten öppnades för en mer varierad vokabulär och för ett ordflöde, som även kom till uttryck visuellt genom de böljande raderna och de kursiverade och spärrade passagerna.
Det som nu har tillkommit är i första hand det biografiska inslaget och ett skarpare konturerat ”jag”, samtidigt som språkområdet har vidgats ytterligare. Men det som är mest slående är - särskilt mot bakgrund av att de hårda, repetitiva mönstren har lösts upp - den kombination av suggestiv mångtydighet och energi som lever kvar i de jäderlundska ordsammanställningarna:

Nylon öppen mjuk volang
apelsinlila brännande som
i
askkoppen ute på bordet
i sitt sken
i sitt vackra nav i den
mörka andningsturkosen

Den är oväntad, denna karta över 1967-1978. Och den är ytterligare en fasett i ett av samtidens mest fascinerande författarskap.