”The catcher in the rye” må vara JD Salingers mest kända bok, men ”Nine stories” från 1953 är hans bästa. Den innehåller nio noveller ursprungligen skrivna för The New Yorker, som också publicerade flertalet av dem – allra först ”A perfect day for bananafish” (1948) som blev ett genombrott för den 29-årige författaren.
Med denna novell introducerade Salinger den judisk-irländska familjen Glass: föräldrarna före detta vaudevilleartister, barnen briljanta radiostjärnor med anlag för andlighet och misantropi. Äldste sonen Seymour Glass är huvudpersonen i ”A perfect day for bananafish”, men barnen Glass figurerar också i två andra av samlingens noveller, liksom i Salingers senare verk.
Hans produktion var inte bara liten, den var också tematiskt koncentrerad.
När jag som mycket ung läste novellerna i ”Nine stories” (i Birgitta Hammars översättning från 1963) bländades jag framför allt av Salingers språk; av replikföringen, skärpan, de snabba vändningarna. När jag nu läser om dem i Mats Zetterbergs nyöversättning ser jag bara döden. Den är överallt. Kriget utgör bakgrund till flera av berättelserna, döden är närvarande i nästan alla. Allting har redan hänt de här människorna och nu lever de med efterverkningarna, som den krigsskadade Seymour på badstranden eller hemmafrun i ”Vrickad i roten” som dricker sig eftermiddagsfull på soffan medan hon talar om sin döda ungdomskärlek.
Visserligen var Salinger notoriskt rädd om sitt privatliv, men helt kan man inte undvika biografiska kopplingar. Han deltog i de allierades invasion av Normandie och den långa novellen ”Till Esmé – kärleksfullt, sjaskigt” är möjligen en självupplevd skildring av posttraumatiska symptom.
Mot döden står dess motpol, en mycket ung människa, ofta ett barn. Salingers barn är överkänsliga avläsare av vuxenvärlden – som den lille pojken i ”Nere vid båten” som fått höra en antisemitisk kommentar om sin far och känner innebörden utan att förstå den. De växer till desperata tonåringar balanserande på gränsen till sammanbrott – som den unge konstnären i ”De Daumier-Smiths blå period” som sörjer sin mors död genom att febrilt överreagera på allt han möter i sinnevärlden. Bara hos de mycket unga finns oskuld.
Nu har det gått några decennier sedan min intensivaste Salingerläsning. Men visst är de här novellerna fortfarande lika bra, och känslan av att ett mysterium vilar under den glatta språkytan finns kvar, även om jag nu lite bättre begriper vilken betydelse The New Yorkers stränga redaktörer haft med sina krav på språklig reduktion. Salinger hör hemma i en novelltradition med inte minst Ring Lardner som läromästare, och där ska kort och vässat verkligen vara kort och vässat. Bort med dödkött och förklaringar.
Men det är en pratigare, mer mångordig Salinger som möter i den nya översättningen. Jag känner inte riktigt igen tonen och några stickprov visar att Mats Zetterberg faktiskt tagit sig en hel del friheter. Självklart är det just vad en översättare ska göra, dock inte på ett sådant sätt att författarens stil förvanskas. Varför en liten flickas trumpna ”Yes” översätts med ”Jo, det kunde du visst det ha gjort” när svenskan erbjuder både ja och jo är obegripligt. Lika underligt är det när jagberättarens återhållsamma sätt att kommentera Esmés pappas död – ”I expressed regret to hear it” – översätts med: ”Jag uttryckte mitt djupa deltagande och beklagade deras stora sorg.” Det finns många sådana exempel på underliga översättningsval.
Men det är ju trist att avsluta en recension med klagolåt. Så då får det istället bli så här: Det är roligt att Salingers mästerverk återigen finns i tryck.
