Eva Dozzi skriver en starkt framåtlutad prosa. Hon håller hela tiden frågan om hur det skall gå levande. Och när jag tror att jag vet vad som skall ske kommer en överraskning. Så fördröjs den trots allt förutsägbara upplösningen.

I sin nya roman ”Pick up” skriver Eva Dozzi om den raggningsrörelse som blivit omtalad på senare år, inte minst genom Neil Strauss bok ”Spelet”. Hon skriver med ironisk snärt, men också med insikt om manlighetens felslagna myter och den existentiella tomhet de ger upphov till.

I centrum står en man i 30-årsåldern som aldrig vågat närma sig en kvinna. Han betalar för en veckoslutskurs i raggning, där han får lära sig de trick han behöver kunna för att få en kvinna i säng. Det är bara det som allt handlar om. Kärleken är bannlyst. Ansvar är rena grekiskan, blotta tanken på varaktighet är ett anatema.

Parallellt med den handlingslinjen berättar Eva Dozzi om en kvinna som blir alltmer osäker på den man hon har ett förhållande med. Varför alla de sexuella rollspelen? Måste han arbeta över så ofta? Vad vill han egentligen?

Eva Dozzi växlar mellan de olika skeendena, för att gradvis tvinna samman dem. Men där ligger också romanens problem. Det är som om Eva Dozzi inte vågar lita på styrkan i sina idéer och sin analys av en pueril manlighet som alltid söker sitt.

De romantiska förvecklingarna och ironierna förtar skärpan i den mer seriösa gestaltningen av tomheten. Då hjälper det inte att ironierna ofta är obetalbara, som när programmet för veckoslutskursen i raggandets oädla konst rymmer punkten ”Coffee brake & bonestretcher”.

I sin debutroman ”Jävla John” gav Eva Dozzi en inkännande bild av en kvinna som gav upp sitt eget konstnärskap för något som påminde om kärlek. Där lyckades hon bättre balansera sitt ärende mot underhållningsromanens kommersiella krav. ”Pick Up” blir bara ännu en roman som under den förledande ytan blott antyder upplevelser och idéer som borde ha fördjupats.