Omslagsbilden är suddig. Betraktad på håll framträder möjligen en stridsvagn i stadsmiljö. Motivet skulle passa med romanens, men det är oklarheten som gör Ola Wallins konvolut kongenialt med innehållet.

För skeendet i Jáchym Topols roman Nattarbete är också suddigt. Händelser och göranden anas mest, personer dyker upp och försvinner, när 13-årige Ondra och hans sexårige lillebror skickats till sin pappas hemby medan sovjetiska stridsvagnar rullar in i Prag 1968. Topol tycks vilja försätta läsaren i barnets position av metafysisk osäkerhet. Det är krävande läsning, och skrämmande.

Några huvudspår kan dock skönjas. Ondra trängtar efter krögarens dotter Zuza, som förförde honom senast han besökte byn men nu verkar vilja förskjuta honom för pojkarnas farbror Polka, med vilken hon tycks ha blivit gravid. Polka är hela byns muntergök och kvinnokarl, och han är närmast kalkerad efter Bohumil Hrabals hejdlösa farbror Pepin från barndomsskildringar som ”När seklet var kort” och ”Den ljuva sorgen”.

En änglamakerska klagar: ”i den gyttjiga flodstranden, /…/ en grop i sluttningen, där stoppar dom in fostren, framfallna knyten slemmiga av blod, dom små ljusen i kärren är dom som fördrivits ur kropparna, sen går en jänta och samlar ved, i skogen, hon hör ett pip och hon minns, hon hör gråt, ett klagande i träden, /…/ flickan går vid floden och i vassen hör hon: Mamma? Är det du?”

Romanen är ofta så här smärtsamt tröstlös, den sköra tillvaron är avskalad alla skyddande lager av mamma och pappa, av villkorslös kärlek eller ens vårdande instanser. Längst inne i berättelsen bor två små pojkar som stumt sprattlande registrerar sin omvärld. Och ovanpå alltsammans tycks hemliga krafter vara faderns hemliga uppfinning på spåren, vilket gör pojkarnas tillvaro i byn extra strapatsrik.

Jáchyms pappa Josef Topol var dramatiker och dissident, vilket bidrog till att göra tillvaron strapatsrik för unge Jáchym, född 1962. Han har diffusa men omskakande minnen av skottlossning och stridsvagnar på gatorna 1968. Hatet mot Sovjetregimen fick rikligt med näring när han senare, som Josefs son, vägrades plats på universitetet och fick ta ströjobb, bland annat som kolare. Jáchym skrev låttexter åt sin lillebrors rockband, vilket ledde ­vidare till poesi och sedermera prosa. Han engagerade sig i motståndsrörelsen, och spred åren just före sammetsrevolutionen 1989 subversiva skrifter i primitiva och illegala ”samizdat”-pub­likationer.

Punken och poesin lever vidare i Topols prosa. ”Nattarbete” är skitig, smutsig och hemsk, kall och snorig och jävlig. Men den är skriven med ett stort hjärta.

Mitt uppe i den kaotiska frihet som följde på revolutionen skrev Jáchym Topol sin långnovell ”En utflykt till järnvägsstationen”, i vilken vi får följa en intellektuell gangster som försöker leva ut sitt schizofrena jag i ett samhälle med plötsligt frisläppta, skenande marknadskrafter. 2002 gav Rámus förlag ut den på svenska, åtföljd av några dikter från samizdat-tiden.

Nu ger förlaget ut ännu en liten Topol-bok. Det gyllene huvudet från 2007 är en kortroman som utspelar sig och berättas i Mongoliet, dit Topol kom som journalist efter revolutionen. Den är ­typiskt topolskt oförutsägbar, slängig och ändå vacker. Genom en gammal fyllbults mun berättas en gripande och svavelosande historia om Mongoliet i den våldsamma kollisionen mellan Buddha och Stalin; det vill säga samma regim som plöjde genom Prags gator med sina tunga stridsvagnar och ofrivilligt sådde fröer som grott och spirat i många starka författarskap. Som Jáchym Topols, vilket alltså två nya – och övertygande översatta – volymer möjliggjort för svenska läsare att konstatera.