Den argentinske författaren, tilllika matematikern Guillermo Martínez (född 1962) fick för några år sedan en internationell – även filmad – storsäljare med ”Morden i Oxford”, en deckare fylld av märkliga gåtor, matematiska chiffer och mystiska manuskript. Sådana böcker har ju blivit en trend efter ”Da Vinci-koden. Som författare visar sig dock Martínez ha åtskilliga strängar på lyran och skriver dessutom betydligt bättre än Brown & co. Det visar han med eftertryck i den raffinerade roman som Manni Kössler nu översatt, Lucianas långsamma död. Den betecknas av förlaget med det något urvattnade begreppet ”spänningsroman”. Låt gå för spännande, men detta är en roman med vidare ambitioner än så. Som så många andra romaner i den modernistiska traditionen handlar den också om identitet och den sanning som kan utrönas om människor, fiktiv eller ej. Det låter ju för närvarande bekant för svenska öron.
En författare i Buenos Aires har brutit handen och får via sitt förlag låna den omåttligt framgångsrike men tillbakadragna författaren Klosters unga stenograf, biologistudenten Luciana, som skall ta diktamen under en månads tid. Därefter skiljs deras vägar, men tio år senare söker hon upp författaren för att berätta en ruskig historia. Kloster har antastat henne sexuellt, hon avvisade och stämde honom. Som hämnd för detta iscensätter han, menar Luciana, en serie mord. Inget kan bevisas, det är uppenbarligen mycket raffinerat uttänkt. Hon är ändå säker. Varför skulle både pojkvän och familjemedlemmar mystiskt dö en efter en?
Och det är författaren, han med den skadade handen, som nu berättar denna flerbottnade historia med många överraskningar och välslipad intrig. Vår författare tränger djupare in i gåtorna, han blir allt mer – som i en klassisk metaberättelse – en del av både sin intrig och sin text. Martínez är väl påläst och nog känner man igen både Borges och Gide. Men vad är sanning? Är allt det som Luciana säger sant, eller har hon sjunkit in i en alldeles egen världsbild? Allt ställs på sin spets när författaren till sist möter den alls inte särskilt gåtfulle Kloster och får höra hans version. Så nu finns det åtminstone två sanningar och flera oväntade perspektiv och plats för överraskningar som nästan tar andan ur läsaren. Därför skall inte mer avslöjas, eftersom även slutet är en överraskning i en historia fylld av – som det brukar heta – ond, bråd död och katastrofer.
Den fulla sanningen om en annan människa når vi aldrig, vare sig i litteratur eller verklighet. Kanske är det så, vilket denna roman tycks antyda, att litteraturen föregår verkligheten. Sant eller ej.
