Serena Frome, berättarjaget i Ian McEwans senaste roman, kallar sig själv ”middlebrow”, det vill säga utbildad men inte särskilt bildad, litteraturintresserad men inte särskilt sofistikerad. Hon slukar samtida romaner av den typ som hamnar i bokklubbar, det är sådant hon gillar: gripande historier om människor hon tycker att hon kan identifiera sig med, inga konstigheter och framför allt inga tricks av experimentell karaktär, ingen försåtlig glidning mellan olika perspektiv eller olika nivåer i fiktionen. Man ska kunna lita på vad som står på sidan och inte behöva grubbla över vem som säger vad och i vilka suspekta syften.

Tidigt reagerar jag över tonen i berättelsen: Serena låter verkligen ”mellanbrynt”, gör lagom intressanta iakttagelser och reflektioner, skriver en lagom polerad prosa som lägger sig jämnt utstruken över sidorna utan att dra uppmärksamhet till sig med några idiosynkratiska kännetecken. Det måste förr eller senare hända något dramatiskt, tänker jag. McEwan har förstås en avsikt med sin utstuderade tapetmönsterestetik. Det måste finnas åtminstone ytterligare en dimen–sion i denna beskedliga historia om ett kärleksförhållande och ett oskuldsfullt försök att bedriva propagandakrigföring i England under Edward Heaths problematiska 1970-tal. Det är främst den uppmärksamma spaningen efter tecken på öppningar i texten som driver läsningen vidare.

Och en allt omkastande förklaring kommer mycket riktigt. Den kommer alldeles i slutet. Och naturligtvis kan jag inte avslöja den.

Vi befinner oss i en John Le Carré-värld, om än allra längst nere i den oglamorösa botten av MI5:s hierarkier. Det är kallt och fuktigt i de osunda kontorslokalerna, där man inte bara har ryssarna att oroa sig för, utan även problemen i Nordirland. Här trälar den söta Serena med enklare kontorsgöromål. Hon är oklar över varför hon blev anställd. Hon saknar sin älskare från universitetet. På fritiden plöjer hon romaner i sitt hyresrum.

Räddningen undan rutinernas förlamande strupgrepp och en välkommen anledning för henne att fördjupa sig än mer i bokläsning är Sweet tooth, ett projekt inom vilket Serenas arbetsgivare vill stödja ett antal författare av det rätta ideologiska virket. Och varför inte? Motståndarsidan gör ju detsamma, avlönar ett betydande antal medresenärer som villigt förkunnar Sovjetsystemets moraliska överlägsenhet. Genom en bulvanorganisation betalar man ut frikostiga stipendier till ett antal journalister och fackboksförfattare, som inte känner till pengarnas verkliga avsändare, och nu vill man av diffusa skäl även rekrytera en yngre skönlitterär förmåga.

Serena anses lämplig för detta uppdrag. Dels är hon vacker, dels är hon bevandrad bland böcker. Hon skickas ut för att övertala en viss Tom Haley, specialist på Spenser och upphovsman till några lovande noveller, att ta emot två års försörjning från den vänliga bulvanstiftelsen. Med tanke på just Spenser är det litet kul att hon ser sig själv som ”The Sweet tooth Faerie Queen”. Men är det verkligen en formulering inom räckhåll för någon som är så mellanbrynt?

Här börjar McEwan, lagom kokett, gradvis träda in i sin egen roman genom att ge Tom många drag av sig själv. Liksom McEwan studerar Tom vid Sussex University, hans noveller (som Serena refererar utförligt) ligger lekfullt nära de noveller McEwan själv slog igenom med i början av 1970-talet. Han delar förläggare med McEwan, och som om det inte räckte inleder Tom en bekantskap med den unge Martin Amis (som också har gett ut en roman tillägnad den gemensamme vännen Christopher Hitchens i sommar, se recension i SvD 8/7 2012).

Vi serveras alltså ledtrådar som kraftfullt signalerar just den sortens tricks som Serena avskyr. Varför går hon emot sina egna uttryckliga preferenser när hon själv berättar sin historia? Facit finns, som sagt, men jag kan inte diskutera det, vilket gör det kritiska uppdraget besvärligt. Det finns andra författare som i andra böcker har följt samma spår med ett större mått av djärvhet, men jag kan inte säga vilka.

”Sweet tooth” utvecklar sig till en eftertänksam roman om snokande och läsande, hur relationer påverkas av vad vi vet om varandra och vad vi tror oss veta om vad den andre vet om en själv. Komplikationerna är ingalunda ointressanta, men i mina ögon är det för litet och de kommer för sent med tanke på de höga förväntningar man med rätta har på Ian McEwan.