”I mitt huvud rasslar de lösa bitarna omkring. De ska tillsammans komma att bilda ett stort och komplicerat mönster, helhetsbilden av Henning Mankell som författare, och som människa.” Den danska författaren och journalisten Kirsten Jacobsen går från sitt första möte med Henning Mankell, mest känd för sina romaner om Kurt Wallander och en storsäljare internationellt.

Fler möten ska det bli; samtalen som ”Mankell om Mankell” bygger på spänner över mer än ett år. Nu när Mankell för första gången har sagt ja till att låta sig intervjuas för en bok så ska det göras ordentligt.

Jacobsen är skicklig, inget tal om saken. Hon är synlig i texten, utan att vara påträngande. Det rent biografiska är lagom närvarande, Mankells uppväxt i Sveg och modern som övergav. Fokus ligger istället på just samtalen. Kring hans författarskap, kring hans engagemang för tredje världen, för teatern – framför allt i Moçambique.

Vad som hände när Ship to Gaza stoppades av israeliska soldater. Kombinerandet av skapande och familjeliv. Åldrande. Rasism. Det var den tilltagande rasismen i Sydsverige som fick honom att börja skriva om Wallander. Kort sagt: hur Mankell resonerar om saker och ting.

Ofta får citat från Mankells böcker tjäna som ingång, och intervjuerna bryts upp av att personer omkring honom uttalar sig: hans son, hans fru, Desmond Tutu, Kenneth Branagh, Horst Köhler.

Författarskapet och synen på skapandet får relativt stor plats, och det är nog den bit som fascinerar mig mest. Det sätt på vilket Mankell liksom slåss för berättandets egenvärde. Boken tar avstamp i en föreläsning han håller för studenter i Indien, och där han berättar om den unge man han mötte i Moçambique.

I trasor och utsvulten, men på fötterna fanns målade skor. Det krävs inte mer än växtfärger och fantasi för att bevara en smula värdighet. Berättandet blir en väg att skapa mening i och försöka förändra en i många avseenden hemsk värld. Och solidariteten i det, att tala för dem som inte kan tala för sig själva.

Så får man en helhetsbild av Mankell? Det är faktiskt svårt att veta. Han framstår som så otroligt sympatisk. För att låna ett citat av framlidne svärfadern Ingmar Bergman, som Mankell skrivit ett filmmanus om: ”Det är mycket märkligt. Jag har inte stött på en enda människa som säger något negativt om dig!”

Visst hävdas att Mankell är otålig, men anekdoten om utbrottet på en medpassagerare på flyget – då Mankell börjar skrika på mannen för att han påstår att han tagit hans plats – tycks främst framgrävd för att visa att han minsann har dåliga sidor.

Den respekt som Jacobsen hyser för Mankell är väldigt tydlig. Tyvärr blir det lite som att herr Duktig låter sig intervjuas av fru Duktig. ”Emellanåt har du fått mig att tänka mig för en extra gång innan jag har svarat”, säger Mankell till Jacobsen, för att visa att han uppskattat deras samtal.

Och att han tänker efter noga innan han svarar är uppenbart. Integriteten som är ett av Mankells kännetecken fungerar som en barriär även i denna text. Allt blir en aning tillrättalagt. Inget överraskar, det går att hålla med om i princip allt. Det som sägs är definitivt intressant och läsvärt, men också väl enkelt att skaka av sig.

Inte för att en bok av det här slaget måste innehålla några stora avslöjanden, men någonting nytt hade varit önskvärt – eller åtminstone mer friktion. Kanske finns det helt nya bitar i pusslet Mankell insmugglade i texten, bara att de inte syns, för att alla samtal förs på ungefär samma sätt.