En bortgången författares verk rymmer ofta två delar. Dels böcker som författaren själv publicerade. Och dels böcker som så att säga åker snålskjuts på de andra, som utgåvor av brev eller dagböcker eller arbetsmaterial inte tänkt för publicering. Men sådana postuma friåkare är ofta mycket spännande, de fördjupar bilden av författaren, eller ger rent av en annan bild än den vi tidigare haft.

Susan Sontags dagböcker och anteckningar som nu publicerats i en andra samling (av tre tänkta) tillhör inte hennes omistliga böcker. Det gör däremot ”Konst och antikonst”, intellektuella äventyrsresor i essäform, och den fina romanen ”Vulkanälskaren” om Emma Hamilton. Men dagböckerna ger en intimare bild av Sontag än essäernas rätt opersonliga, ”grå” skärpa. Nu skriver hon vad som faller henne in, en blandning av utkast, arbetsbok och självanalys. Och hon skriver för sig själv, utan tanke på effekten.

Hon kunde vara svår. Men aldrig konventionell. Hon försvarade Tankens hederlighet gentemot att bli älskad av den stora publiken. Tänk er Susan Sontag skriva en spänningsdeckare typ Dan Brown! Omöjligt.

Hon visste samtidigt att hon delvis offrade både personlig stil och originella tankar genom sin enorma receptivitet. På ett ställe i dagboken målar hon upp en nidbild av sig själv: ”Jag känner att jag är en vampyr, en kannibal. Jag när mig på andras visdomar, kunskaper, talanger, elegans. Jag är ett geni i att hitta sådana människor + bli deras elever + göra dem till mina.” Kanske blev Sontag aldrig den riktigt stora författaren för att hon inte förmådde tränga bort sådan självkritik.

Sonen David Rieff som gjort urvalet av sin mors enorma textmängder skriver i sitt förord att Susan mest skrev dagbok när hon var olycklig, särskilt när hon var olyckligt kär, och inte när hon mådde bra. Som så många andra dagboksskrivare, vill man tillägga. Hur väl känner man inte igen hennes försök att verkligen komma nära en undflyende älskare genom att vrida och vända på vad som sker i förhållandet, att nå genom att förstå. I den här dagboksdelen handlar det om Carlotta som Susan träffar i Paris och som skänker henne både avgrunden och upprymdheten, som ju förälskelser gör innan de tar slut – eller övergår i verklig ömsesidighet.

Carlotta är Susans motsats: hon lever i nuet och för nuet, hon verkar tillfreds med sin kropp och sin kvinnlighet, hon är konventionellt och katolskt uppfostrad, hon förlitar sig på auktoriteter och inte på sig själv. Hon är allt som Susan inte är. I avsnitten om Carlotta – liksom de om Sontags mor – blir författaren till den berömda essän ”Against interpretation” (Mot tolkning) den oupphörligt tolkande. Hon fyller tomrummet på kärlek genom att via tanken vara nära den älskade. Till dess hon tröttnar.

Titeln ”As consciousness is harnessed to flesh”, ungefär ”Som medvetandet lägger seldon över köttet”, en kuriöst klingande formulering också på engelska, pekar på Susans ständiga försök att komma tillrätta med diskrepansen mellan en enorm tilltro till den egna tanken och ett förakt för den kropp hon begåvats med. Att någon kvinna kan finna den attraktiv förvånar henne – men fyller henne med glädje när det sker. Fåfängan och divalaterna hos henne, som jag har hört ett par personer som kände henne vittna om, verkar ha varit hennes sätt att dölja att hon i själva verket ständigt ifrågasatte sin plats, i kroppen, i rummet, i samvaron med andra. Dagböckerna var ett sätt att komma över tvivlen och stärka egenvärdet.

En av de finaste iakttagelserna i den nya boken, fin för att den är så självklar och ständigt bör upprepas, är när hon efter en havererad kärleksaffär försöker hantera känslorna och skriver: ”Så länge som jag fortsätter att uppleva mig själv som någon som man gör något mot (och inte den som själv gör) kommer denna outhärdliga smärta inte att lämna mig.”