Vissa böcker är nästintill omöjliga att skriva om utan att avslöja detaljer som skulle förstöra för potentiella läsare. Franska Dominique Dyens roman ”Smitning”, på svenska i säker översättning av Cecilia Franklin, är en sådan. Det är en roman som bygger till stora delar på sina överraskningseffekter.
Anne Duval är en 36-årig kvinna i karriären som uppfyller alla upptänkliga klichébilder av en sådan: hon är kylig och känslostörd, hon är egocentrisk och ambitiös. Hon lever ett ensamt liv i sin smakfullt inredda Parislägenhet, men hon drömmer intensivt om äktenskap och barn – och framför allt om någon att älska.
I väntan på Den rätte (en spåkvinna har talat om för henne att han kommer att dyka upp inom en snar framtid) ägnar hon sig åt ett alltmer tilltagande sexmissbruk med främlingar, samtidigt som hon ljuger för sin mor om en rik pojkvän. Frustrationen och livslögnen driver Anne Duval allt närmare sammanbrottets gräns, och en dag sätter hon sig helt enkelt i bilen och flyr. Efter några dagars irrande blir hon inskriven på en psykiatrisk klinik.
Så långt berättelsens första lager. Anne Duvals liv är en utnött kliché, och berättas också som en sådan.
Flera gånger i bokens början stör jag mig på det lite stolpigt övertydliga anslaget, stereotyperna radas upp en efter en; det gäller både Annes person och beskrivningarna av hennes handlingar; inte minst de korta sexuella mötena med företagets snygge budkille. Trots ambitionen att skildra ett komplicerat psykologiskt inre finns något onyanserat över berättelsen.
Men vem är det egentligen som berättar Annes historia? En bit in i boken får vi veta att en psykiatriker/romanförfattare, Patrick Kretz, sitter och konstruerar Anne Duvals berättelse utifrån ett autentiskt fall. Och den ”verkliga” Anne Duval, om hon nu någonsin funnits (hela hon kan vara en skapelse av Kretz) är till råga på allt mytoman.
Nu blir romanen plötsligt intressant, och försätter läsaren i ett ganska underhållande intellektuellt huvudbry. Vem ska man egentligen lita på i denna rad av opålitliga berättare? Nya lager av berättelsen uppenbarar sig hela tiden och ställer alla de tidigare föreställningarna på ända.
Det är en romanteknisk lek som på gott och ont överröstar den ursprungliga historien. Finns anledning att alls bry sig om Anne Duvals öde när vi vet att det bara är en konstruktion av en skuldtyngd mans hjärna? Ja, det gör det. Men hur och varför tänker jag inte avslöja.
Min respekt för Dominique Dyens växer i takt med varje vänt blad. Inte i första hand över själva romanen, utan på grund av de frågor den får mig att ställa: Hur läser man? Med vilka förväntningar? Och den lite klyschiga inledningen är, förstår jag så småningom, bara ännu en del av leken. För en lek är det. Jag kan inte gripas av det allvarliga drama som faktiskt också pågår mellan sidorna: mitt helhetsintryck blir att ”Smitning” är en intelligent konstruerad litterär bagatell. Vilket faktiskt inte alls är så banalt som det låter.
