11 januari 2012 kl 02:00
Kommentar författarporträtt
På en husvägg i Paris möter Simone de Beauvoirs klarblå skrattande blick i gigantisk förstoring. Bilden är tagen hemma hos henne, utan turban, Sartre eller talartribun, men med cerisefärgad jacka, skrattrynkor och prydnadssaker. Samma foto finns på omslaget till engelska andraupplagan av Toril Mois bok om författaren, men med prydnadssakerna bortretuscherade: ”The making of an intellectual woman”, lyder bokens undertitel.
Bilden gör reklam för en utställning om hundraårsfirande Gallimard. För Gaston Gallimard (1881–1975), som av vänner med André Gide i spetsen lockats att starta förlaget, var verksamheten okomplicerad: ”Min enda avsikt var att ge ut de böcker som jag ville ha i mitt eget bibliotek. Genom att göra det för mig själv, gjorde jag det också för andra.” Enklare än så kan relationen till omvärlden knappast bli.
Gaston Gallimards lugnkontrasteras mot hans författares oro. Att vila i den trygga förvissningen att andra är som man själv är få förunnat.
Hos fotografer som Gisèle Freund, vars bilder går att se på Gallimardutställningen, föds på 1930-talet de poser som författare sedan dess haft att förhålla sig till. Tänkaren, Förföraren, Nervvraket. Man försöker skapa igenkännbara koder för genialitet, eftersom det uppstått en (amerikansk) marknad för oförstått (europeiskt) geni. Man rynkar pannan, lutar hakan i handen eller blickar i fjärran. Posen är både skydd och varumärke. Ingen delar sin sangviniske förläggares tro på samhörighet med betraktaren. Gide sitter gärna under en gipsavgjutning av sitt eget ansikte, det syns tydligt att han föredrar att man tittar på den. Breton ställer sig helst jämte de Chiricos målning ”Barnets hjärna”. Bilderna är friktionsfria. Författaren vill ha en fasad att gömma sig bakom, fotografen en tydlig roll att visa. De bästa bilderna är resultatet av en kollision snarare än ett möte. Först i ålderdomen sänks garden, som när Paul Valéry låter sitt porträtt bli suddigt eftersom han vill röka. Eller som när Jean Genet skrattar mot kameran. Han har fickan full med tusenlappar och har just köpt en sportbil till sin älskare, anförtror han fotografen.
Säkrast att välja bort mötet helt. André Breton trivs bäst i fotoautomater. Men mot sig själv kan man inte le som Simone de Beauvoir ler.
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se
Intellektuella poserar också
11 januari 2012 kl 02:00 Kommentar författarporträtt
På en husvägg i Paris möter Simone de Beauvoirs klarblå skrattande blick i gigantisk förstoring. Bilden är tagen hemma hos henne, utan turban, Sartre eller talartribun, men med cerisefärgad jacka, skrattrynkor och prydnadssaker. Samma foto finns på omslaget till engelska andraupplagan av Toril Mois bok om författaren, men med prydnadssakerna bortretuscherade: ”The making of an intellectual woman”, lyder bokens undertitel.
Bilden gör reklam för en utställning om hundraårsfirande Gallimard. För Gaston Gallimard (1881–1975), som av vänner med André Gide i spetsen lockats att starta förlaget, var verksamheten okomplicerad: ”Min enda avsikt var att ge ut de böcker som jag ville ha i mitt eget bibliotek. Genom att göra det för mig själv, gjorde jag det också för andra.” Enklare än så kan relationen till omvärlden knappast bli.
Gaston Gallimards lugn kontrasteras mot hans författares oro. Att vila i den trygga förvissningen att andra är som man själv är få förunnat.
Hos fotografer som Gisèle Freund, vars bilder går att se på Gallimardutställningen, föds på 1930-talet de poser som författare sedan dess haft att förhålla sig till. Tänkaren, Förföraren, Nervvraket. Man försöker skapa igenkännbara koder för genialitet, eftersom det uppstått en (amerikansk) marknad för oförstått (europeiskt) geni. Man rynkar pannan, lutar hakan i handen eller blickar i fjärran. Posen är både skydd och varumärke. Ingen delar sin sangviniske förläggares tro på samhörighet med betraktaren. Gide sitter gärna under en gipsavgjutning av sitt eget ansikte, det syns tydligt att han föredrar att man tittar på den. Breton ställer sig helst jämte de Chiricos målning ”Barnets hjärna”. Bilderna är friktionsfria. Författaren vill ha en fasad att gömma sig bakom, fotografen en tydlig roll att visa. De bästa bilderna är resultatet av en kollision snarare än ett möte. Först i ålderdomen sänks garden, som när Paul Valéry låter sitt porträtt bli suddigt eftersom han vill röka. Eller som när Jean Genet skrattar mot kameran. Han har fickan full med tusenlappar och har just köpt en sportbil till sin älskare, anförtror han fotografen.
Säkrast att välja bort mötet helt. André Breton trivs bäst i fotoautomater. Men mot sig själv kan man inte le som Simone de Beauvoir ler.
Kristoffer Leandoer är författare, översättare och medarbetare på SvD.
Kristoffer Leandoer
litteratur@svd.se
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se