Trots den senaste tidens skrikande rubriker är inte ledarkrisen svensk socialdemokratis svåraste utmaning. Den är nog så allvarlig men överskuggas av att partiet under det senaste decenniet inte varit i stånd att formulera en fortsättning på den politik som under nästan ett sekel gav den regeringsmakten. Problemet är flerfaldigt, men jag tror att frånvaron av intellektuell debatt och intellektuell förnyelse är en av de viktigaste orsakerna till dagens oförmåga att upptäcka och förstå det nya politiska läge som råder i landet och analysera vilka krav det ställer på den rörelse som vill leda Sverige.
Under decennier har de intellektuella gått partiet förbi. De har sett andra karriärer eller andra politiska hållningar som intressantare eller mer givande. Därför kallas den vanlige socialdemokraten i folkmun ”betongsosse”. Det är ett mått så gott som något på hur långt partiets intellektuella åderförkalkning gått. De intellektuella ur 1940- och 50-talets stora generationer lockades av en intellektuellt vital men orealistisk vänster. Där har de knappast förblivit men de har heller inte givit några bidrag till socialdemokratins idédebatt. Generationen efter dem, den som idag dominerar det politiska landskapet attraherades snarare av den liberalism som förnyades under 1980-talet och som nu skördar frukterna av sina tankesmedjor och tankemödor.
Varje tid och varje land har den regering de förtjänar. Det hävdade redan Karl Marx. Han hade rätt. Det politiska initiativet idag ligger hos dem som lett förnyelsen av den politiska debatten i Sverige. Hos dem som sett bristerna i socialdemokratins förlegade samhällssyn och utnyttjat dem.
Medan socialdemokratin sovit den ”rättfärdiges” sömn, har deras motståndare inventerat gamla och nya perspektiv och kombinerat dem till en politik inför vilken dagens socialdemokrater står svarslösa. När en opposition inte ens förmår producera en budget som består av annat än önsketänkande och gamla sanningar förtjänar den inte förtroendet att leda landet. Det vet och har svensk socialdemokrati länge vetat, men hittills har den inte haft modet och den intellektuella kraften att ta itu med detta formidabla problem.
Intellektuell stiltje
är S stora problem
18 oktober 2011 kl 02:00
Trots den senaste tidens skrikande rubriker är inte ledarkrisen svensk socialdemokratis svåraste utmaning. Den är nog så allvarlig men överskuggas av att partiet under det senaste decenniet inte varit i stånd att formulera en fortsättning på den politik som under nästan ett sekel gav den regeringsmakten. Problemet är flerfaldigt, men jag tror att frånvaron av intellektuell debatt och intellektuell förnyelse är en av de viktigaste orsakerna till dagens oförmåga att upptäcka och förstå det nya politiska läge som råder i landet och analysera vilka krav det ställer på den rörelse som vill leda Sverige.
Under decennier har de intellektuella gått partiet förbi. De har sett andra karriärer eller andra politiska hållningar som intressantare eller mer givande. Därför kallas den vanlige socialdemokraten i folkmun ”betongsosse”. Det är ett mått så gott som något på hur långt partiets intellektuella åderförkalkning gått. De intellektuella ur 1940- och 50-talets stora generationer lockades av en intellektuellt vital men orealistisk vänster. Där har de knappast förblivit men de har heller inte givit några bidrag till socialdemokratins idédebatt. Generationen efter dem, den som idag dominerar det politiska landskapet attraherades snarare av den liberalism som förnyades under 1980-talet och som nu skördar frukterna av sina tankesmedjor och tankemödor.
Varje tid och varje land har den regering de förtjänar. Det hävdade redan Karl Marx. Han hade rätt. Det politiska initiativet idag ligger hos dem som lett förnyelsen av den politiska debatten i Sverige. Hos dem som sett bristerna i socialdemokratins förlegade samhällssyn och utnyttjat dem.
Medan socialdemokratin sovit den ”rättfärdiges” sömn, har deras motståndare inventerat gamla och nya perspektiv och kombinerat dem till en politik inför vilken dagens socialdemokrater står svarslösa. När en opposition inte ens förmår producera en budget som består av annat än önsketänkande och gamla sanningar förtjänar den inte förtroendet att leda landet. Det vet och har svensk socialdemokrati länge vetat, men hittills har den inte haft modet och den intellektuella kraften att ta itu med detta formidabla problem.
Håkan Arvidsson är historiker. kommentar@svd.se
Håkan Arvidsson
litteratur@svd.se
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se