Att uppskatta Charles Bukowski, eller snarare torgföra sin uppskattning för hans verk, har alltid varit ett enkelt sätt att ställa sig utanför samhället och pissa och sparka på det utan att behöva göra det i verkligheten. ”Buk” har gjort allt det där åt sina läsare; lufsat på livets marginaler, utforskat sina innersta av perversioner stinkande vrår och i ljuset dragit fram vad han upptäckt, misshandlat sin kropp med alkohol, misshandlat andras kroppar med nävarna och låtit andras nävar misshandla hans egen kropp, och åt allt och alla som ställt sig i vägen eller kan tänkas ställa sig i vägen har han morrat dra åt helvete.
Detta lika vansinniga som oglamourösa hållfasthetstest av den moderne mannens tomma och mödosamma tillvaro kan betraktas som en uppoffring av närmast kristliga dimensioner, och därmed är det inte så underligt att han omges av en så
kallad kult. Stilen är oborstad, arg och rättfram: litterär punk.
När Bukowski berättade om sina erfarenheter som knegare /drinkare/knullare i Los Angeles kallade han in en man vid namn Henry Chinaski. En författare förekommer alltid i sin egen text, det är en fråga om halter. Chinaskis biografiska halt anses vara mycket hög. 93 procent, för att vara exakt - om man ska tro Bukowski själv. En biografi över en författare som i så hög grad livnär sig på sina vardagliga betor är naturligtvis extra intressant och angelägen.
Om Bukowski har det till exempel påståtts att han var nazist och att han en gång var så packad att han bögade på en kompis i tron om att rumpan bredvid honom i sängen satt på ett fruntimmer. Detta och mycket annat tar den brittiske journalisten Howard Sounes itu med i sin biografi Bukowski från 1998, som nu utkommer på svenska på det lilla förlaget Härnqvists. Det är inte den första boken om Bukowski, men för den som vill titta närmare på Buks ärrade nylle är det den bästa. Neeli
Cherkovskis ”Hank” från 1991 är en annan biografi, men Cherkovski hade en personlig relation till sitt objekt, och det är aldrig bra.

Bukowskis mor var tysk och fadern polsk-amerikan och familjen flyttade från Tyskland till Förenta staterna när Charles var två år. Fadern var ett fantastiskt kräk: han pryglade sin son med rakstrigeln och dömde honom till ett misslyckat liv, och när sonen sedermera trotsade fördömelsen genom att få sina dikter publicerade i samma tidskrift som Sartre och Lorca tog fadern med sig tidningen till sin arbetsplats, men inte för att stolt visa upp vad sonen presterat utan för att hävda att det var han som var författaren. Oräkneliga jobb och oräkneliga öl senare får Bukowski sitt genombrott, mycket tack vare förläggaren John Martin, som startade Black Sparrow Press och lovade Buk hundra dollar i månaden i resten av hans liv om han slutade sitt jobb på postverket och ägnade sig åt att skriva på heltid.
I Sverige är Bukowski mest känd för de tre första romanerna, ”Postverket”,
”Faktotum” och ”Kvinnor” som han skrev på 70-talet, men hans huvudsakliga produktion består i de dikter som han spottade ur sig och skickade till allt från lyriktidskrifter till porrtidningar. Många utnyttjade honom, och ville bara ha snusk från hans penna.

I mycket är detta en bok om kvinnorna. Den första och stora kärleken, Jane Cooney Baker, som hade så stor ölmage att folk brukade gratulera henne, krymper tyvärr vid sidan av de senare mer eller mindre galna kvinnorna av den anledningen att Sounes kunnat intervjua dem men inte Baker, som dog 1962.
Bukowski fick ett barn, Marina, men hon skymtar bara förbi.

Som vanligt kan man roa sig med att jämföra en biografs bildtolkningar med sina egna. På en bild sitter lille Charles på en badstrand, och Sounes skriver att pojken ser avgjort dyster ut, medan jag själv tycker att han ser ut som barn i allmänhet gör på en strand. Och kvinnorna som beskrivs som skönheter tycker jag är ganska risiga, men det är ju en smaksak. Men det säger en del om hur det
tendentiösa tränger sig på, och överdrifterna.
Här finns fällor. Bukowski var en obotlig provokatör, och därför behöver det inte vara sant att han bögade på sin kompis i fyllan även om han intygade att han gjort det. Och sa han att han tyckte att Hitler var okej var det sannolikt för att sticka ut. Det är viktigt att komma ihåg att provokationerna försörjde och definierade Bukowski som människa och poet. Om detta är Sounes medveten, men det är som att han inte har hjärta att ifrågasätta den bild som diktaren gav av sig själv, och som vännerna inte är sena att bekräfta - i intervjuer genomförda i det elegiska tomrummet efter diktarens frånfälle.
I sin biografi över Bob Dylan gjorde Sounes en poäng av att exponera Dylans osympatiska drag och på den vägen ge en ”osminkad” bild av honom. Bukowski var en skitstövel och ville vara det. Att lyfta fram hans osympatiska drag är att fylla i självporträttet.
Det finns förstås annat av motsatt karaktär att dra fram, som att Bukowski höll hårt i sina surt förvärvade
slantar och var livrädd för att skuldsätta sig - en benägenhet som annars inte är ovanlig hos författare av hans kaliber.