En god sak är det när den som talar om hur man ska göra också gör så själv; när en bok som heter Reportage. Att få fakta att dansa får sina fakta att dansa. Det är en utomordentligt stimulerande bok om reportageskrivande som Anders Sundelin har författat, givande oavsett vilken sorts skrivande man ägnar sig åt liksom även för den som bara är road av skribenters metoder och vad som gör texter levande.
Här möter läsaren alla de steg och processer som en gestaltande journalist har att gå igenom innan reportaget är i tidningen. Det är handfasta råd om hur man får idén, tar första kontakten, intervjuar, läser på, gör research, och om stil, ton, rytm och ordval. Men framförallt är det ett möte med ett stort antal framstående reportrar och författare, samt brottstycken ur deras reportage och böcker. Den delen är djupt inspirerande.
Sundelin har gjort ett imponerande bakgrundsarbete utan att en svettdroppe syns. Vilket också är vad han ger råd om: Visa inte din vånda! Ner med byggnadsställningarna!
Hans beläsenhet är stor, hans fotarbete fenomenalt där han mödolöst studsar mellan Hanna Krall och Jimmy Breslin, Truman Capote och Svetlana Aleksijevitj, tillbaks till Breslin, vidare mot Orwell, Hemingway och Dagerman, ett citat här, en rad av Martha Gellhorn där som exempel på hur bra det kan vara att börja ett reportage med vädret fast man inte borde; så ännu ett stilprov, en reflektion från Joan Didion, några observationer om new journalism och hur det gick till när Gay Talese inte mötte Frank Sinatra men skrev ett bländande reportage om honom. Allt huller om buller och i en suverän ordning.
De talrika, korta exemplen ur berömda reportage där Sundelin kommenterar vad han vill fästa läsarens blick på ger texten vitalitet och framåtrörelse. Han uppmanar reportern att lukta, känna, beskriva, vara närvarande.
Ibland är han väl optimistisk. Han nämner inga exempel på när närvaron blir självupptagen, när beskrivningar går på tomgång och reportern förälskar sig i de egna observationerna efter att ha förläst sig på amerikanska reportrar och försöker överföra deras stil rakt av till svenska där den passar dåligt. Någonting om språklig självgodhet kunde han ha tagit med så hade boken fördjupats ytterligare.
Reportagen idag är torftigare än de har varit, menar Sundelin. Det är fler pratminus, faktaredovisningar och slitna uttryck, och färre sinnesförnimmelser. Folk pratar och pratar, reportern skildrar inte. Sundelin tror det beror på att reportage tar tid och alltså kostar, medan prat är billigt.
Det enda felet med den här boken är omslaget som visar ett dansande par. Metaforer mår inte väl av sådan behandling, de dör. Men det går ju att ändra till pocketutgåvan, som varje journaliststudent kommer att vilja ha i väskan.
