Martin Högströms tredje diktbok är ett fängelse. Men det är inte vilket fängelse som helst. I internens isolerade cell, med de regler, rutiner och begränsningar som boken skisserar, öppnas med jämna mellanrum en dörr till ett parallellt rum. Där fylls de majestätiska väggarna med pärlbroderade gobelänger, mosaiker och väggmålningar, speglar och sidenklädda marmorstatyer, fotografier och skuggspel. Att ”ett rum kan vara tomt/ och ändå dränkt i ljus” är en talande iakttagelse i och för denna bok.
Vad ”Fängelsepalatset” i bokens titel är kan tolkas på flera sätt. Allra helst förstås det nog allegoriskt, åtminstone gör sig texten läsbar på det sättet. Högströms motsägelsefulla byggnad bär nämligen många likheter med själva litteraturens existens, den intrikata relationen mellan det nedtecknade ordet och läsningen, tecknet och förutsättningarna för dess tydning.
kolossala skulpturer spiror
slöjor tätnar i en väv
en permanent order binder
styr tankar och producerar
fakta
På vissa ställen sägs det rakt ut: ”fången röjs mellan bokstav och ting”. Och på samma sätt som lagen spärrar in fångar, sitter texters betydelser fängslade i språkets infrastruktur. Redan i Högströms debutbok, den Katapultpris-belönade ”Transfutura”, tematiserades ämnet typografi och läsbarhet i relationen makt/underkastelse. I ”Fängelsepalatset” görs bokstaven på ett liknande sätt till föremål för övergrepp och infångning. Och den som läser, eller skriver, är fängslad i flera bemärkelser – av litteraturens kraft kanske, men också slav under textens existensvillkor: dess materiella betingelser, de system som tillhandahåller texten eller de institutioner som har tolkningsföreträde på betydelsens inspärrning. Att språket ”äger rum” är ett faktum som turneras flera gånger i denna poesi.
Men i ”Fängelsepalatset” går inspärrningen hand i hand med revolten. Kanske är aforismen ”skuggan är fångenskapens ursprung” den formulering som bäst uttalar denna dubbla natur av avbildning och skenbarhet. Om litteraturens traditioner är ett fängelse, som låser in, är texten lika mycket ett fort som kan intas och öppnas. Den figuren varieras i en uppsjö av metaforer: labyrinten, dörren som saknar nyckel, topografin som sonderas. Den litterära texten inbjuder till spel, men hur det spelas är mindre säkert: ”de inblandade lär sig spelet/ utan att lära sig reglerna”. Allt exponeras genom tecknet och tydningens komplexa tidsrelationer: ”språkets själva liv/ en veritabel framtid som/ leder vidare från nu”.
Högströms poesi talar ibland om ”hermetiskt språk”. Och visst är den själv ofta lufttät. ”Fängelsepalatset” är en byggnad med många ingångar. Den självbespeglande nivån har sina begränsningar. Hur givande din läsupplevelse blir beror mycket på vilken läsart du väljer, och hur mycket du tror på den.
Ett intressant och utmärkande drag hos ”Fängelsepalatset” är de varierande tilltalen, från den högstämda rösten – ”o onda och olycksaliga väv!” – till den som avtäcker ”procedurer” och ”praktiker”. Vilken röst som är tänkt att tala högst eller mest representativt blir aldrig riktigt klart. Den öppenheten hör till textens förtjänster. Ingen röst är neutral. Alla har sina bojor.
