Den August-nominerade ungdomsromanen i taket lyser stjärnorna är Johanna Thydells författardebut. Det är en debut som imponerar, särskilt med tanke på att Thydell är endast 23 år gammal.
Trettonåriga Jenna står i romanens centrum, och det är genom hennes medvetande som skeendet registreras.
Jennas tillvaro domineras av mammans cancersjukdom som under berättelsens gång utvecklas alltmer negativt. När boken slutar har mamman dött. Jennas liv ändrar riktning. Hon flyttar till en ny lägenhet för att bo tillsammans med sina morföräldrar.

Trots romanens tema handlar det inte om någon alltigenom dyster skildring, vilket kanske till stor del beror på bokens språkliga utformning. Tempot är fartfyllt, formuleringar och repliker har spänst och sälta.
Korta kapitel, där dialogen får stor plats, driver handlingen framåt och låter oss ta del av Jennas vardag, som inte bara är fylld av gnagande oro över mammans sjukdom. Utrymme finns även för
skolan, vänskapsrelationerna, förhållandet till bästisen Susanna, den hemliga förälskelsen i Sakke och irritationen över att brösten inte växer fortare. Jenna ser med avund på klasskompisen Ullis med den fylliga barmen och det höga skrattet, Ullis som alla pojkar svärmar för.

Thydell berättar med insikt om vad som är av betydelse när man är tretton år. Då vill man inte bryta av från mängden, och det är viktigt att få vara med dem som räknas och har status i klassen. Tydell har också säker blick för den roll detaljerna spelar. Man kan nästan tala om ett mikroskopiskt seende i beskrivningen av miljöer och människor, till exempel beträffande sjukhusets atmosfär och dofter eller ungdomarnas intensiva festande. Häri ligger en stor del av romanens styrka.
Men framförallt fäster man sig vid porträttet av mamman. Det är gjort med både inlevelse och distans och blir därför aldrig sentimentalt. De stjärnor som Jenna och hennes mamma en gång satte upp i taket i Jennas rum sprider ett milt ljus också över berättelsen, trots dess mörka stråk av sorg och saknad.