Den berättar om en psykiatrikers omvälvande resa genom sitt eget och andras inre landskap, och utforskar med skönlitteraturen som redskap förhållandet mellan kropp och själ, psykologi och neurologi, skapande och liv.

I sin nya bok återvänder hon än en gång till dessa teman och frågeställningar, men den här gången rör det sig inte om fiktion, den här gången är det Siri Hustvedt själv som är dramats huvudperson. ”The Shaking Woman” är en omtumlande och fruktbar blandning av memoarer, medicinsk historia och filosofisk grundforskning, där Hustvedt utifrån sina egna erfarenheter av åkommor och oförklarliga symptom går på upptäcktsfärd i jagets, hjärnans och psykets fascinerande labyrinter.

Det hela börjar när hon ska hålla ett tal om sin far under en minnesceremoni i Minnesota 2006, två år efter hans bortgång. Hon känner sig samlad och väl förberedd, men så snart hon öppnar munnen grips hon bokstavligt talat av stora skälvan. Hon börjar skaka okontrollerat i hela kroppen – med undantag för huvudet. Rösten är helt opåverkad och hon lyckas genomföra sitt tal, varpå skakningarna genast upphör. Hon tittar ner på sin kropp och ser att hennes ben har antagit en illande rödblå färg. Vad är det som har hänt? Rör det sig om en sorts epilepsi? En panikattack? Eller kanske en konversionsreaktion, det som förr i tiden gick under namnet hysteri? Var ska svaret sökas – i själen eller i hjärnan?

Skakningarna under minnesceremonin är dock varken första eller enda gången som Hustvedt upplevt underliga fenomen. I ett galleri i Paris i början på 80-talet far hennes ena arm plötsligt upp i luften och hon slungas som av en yttre kraft in i väggen. Efteråt uppfylls hon av en gränslös eufori, vilket följs av ett häftigt migränanfall som inte ger med sig på ett helt år. Som barn hör hon röster, och under hela livet har hon haft den förmodligen synestetiska förmågan att rent fysiskt känna smärta när någon annan gör sig illa.

Vad skakandet beträffar händer det dessutom fler gånger, alltid under någon form av framträdande och alltid utan att huvudet eller rösten påverkas. Det är som om något främmande tagit över hennes kropp, skriver hon, som om hon och den som skakar är två helt skilda varelser.

Vem är då denna skälvande kvinna? I jakten på ett svar rör sig Hustvedt vigt och eklektiskt mellan discipliner, från psykologi och medicin till skönlitteratur och filosofi, hela tiden med ett öppet och samtidigt välgörande skeptiskt sinne.

Hon tar hjälp av Jean-Martin Charcot, Oliver Sacks och Stephen Pinker, brottas med Freud, Lacan och Winnicot, läser Wittgenstein, Augustinus och Borges och fullkomligt slukar neurologiska teorier och fallbeskrivningar. Hon söker upp en psykoanalytiker, en psykiatriker och en neurolog. Ingen förmår ge henne mer än teorier och kansken, ingen har något övertygande svar på vem – eller vad – den skälvande kvinnan är.

Det enda Hustvedt i slutändan får är ett recept på betablockerare som, även om det effektivt sätter stopp för det våldsamma skakandet, inte förklarar särskilt mycket. Vilket inte spelar någon som helst roll, för är det något som denna intelligenta, lärorika och vittfamnande bok bevisar, så är det att det sanna intellektuella äventyret ligger i själva sökandet, inte i svaren och resultaten.

Fast kanske får hon ett slags svar trots allt, det som hon i en anda av bejakande och acceptans ger sig själv på bokens allra sista sida: ”Jag är den skälvande kvinnan”.