Lite måste jag sucka. En roman om Ellen Key som knappt snuddar vid denna märkliga kvinnas verksamhet som lärare, tänkare, författare och internationellt berömd föreläsare utan helt ägnas det privata, den olycksaliga kärleken. Nog stämmer det med vår tids anda.
Sedan ska det sägas att det Anneli Jordahl har valt att göra, det gör hon skickligt. Hon hanterar de historiska gestalterna fritt, det som ger boken liv och berättigande är hennes egen inlevelse i den försmådda, barnlösa kvinnans öde. Även de brev som ingår i romantexten är fiktiva, med undantag för det citat som har gett boken dess titel. Jordahl försöker inte härma 1800-talssvenskans komplicerade meningar, hennes språk är stramt och modernt snabbt, men hon undviker nästan konsekvent ordval som skulle kännas anakronistiska. Den balansgången fungerar.
Skeendet berättas i tredje person men oftast inifrån Ellen, och subjektspronominet hoppas gärna över som i dagboksprosa: ”Sov tungt och länge. Vaknade och blev varse att hon klappade sig själv på kinden.” Med små medel försätts läsaren till rätt tid, som vid promenaden där de egna fötterna ”rytmiskt tittar ut framför kjolen som två följsamma vänner, först den ena, så den andra”.
”Ellen Key och Urban von Feilitzen – en kärlekshistoria per brev” är en bok utgiven av Mirjam Tapper 2003. Där återges några av de autentiska breven, de få som undgått att bli brända.
Ellen Key var ännu inte 30 år då hon lärde känna von Feilitzen, 15 år äldre, med en hustru som var pianist och fyra barn. De möttes inte många gånger i verkligheten men levde samman i breven, i ett intensivt samtal om litteratur och samhälle. Romantitelns citat Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) är slående och säkert säljande, men det är lite missvisande, eftersom romanens Ellen sällan är så ödmjukt tiggande som den ger intryck av. Hennes attityd till den älskade mannen är oftare aggressivt krävande.
Ellen Key väntade sig att han skulle skiljas, länge, ända tills hon blivit för gammal för att kunna få barn själv. Han tycks aldrig ha övervägt att lämna sin familj. Men vem av de båda som var den starkare i relationen är inte givet. Han var en vek person, utan maktbegär. Med tiden blev han en framstående kritiker tack vare Ellen Keys konkreta hjälp. Efter brytningen var det hon som fortsatte skriva, inte han.
De år då hon levde i Europa är utelämnade i romanen. Men här rör sig fler kända svenskar, Strindberg och Heidenstam hör till umgänget, liksom Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson, som på väg mot Köpenhamn och självmordet får kalla sig Ellens ”ödesfrände”.
Allra bäst är romanens sista tredjedel, där den åldrande Ellen Key lever på Strand tillsammans med sin belästa hushållerska och sekreterare Malin Blomsterberg. Plötsligt en sådan där skarp liten bild igen: ”de satt mitt emot varandra vid skrivbordet, mittbenorna som två livslinjer: Malins spikrak, Ellens krokig.”
Men får en författare verkligen använda riktiga, före detta levande människor på detta sätt? Jag är inte säker. Men det är en etisk betänklighet, inte en estetisk. Som roman är det vackert gjort.
