I sin nya roman Italienska skor skriver Henning Mankell om det andra Sverige, om det land och de människor som på sin höjd tränger genom mediebrusets kult av pseudokändisar och den nya pseudoekonomin när något spektakulärt hänt, som grova brott och regionala översvämningskatastrofer. Annars var detta Sverige för inte så längesedan den självklara referenspunkten för den svenska romanen. Numera har det reducerats till kriminalromanens kuliss för klyschor om den lantliga ensamheten eller i den seriösa romanen en bakgrund till inre minnesvandringar, självuppgörelser eller mer privata draman, som i Carina Rydbergs nya bok.

Men var finns människorna? Trots allt är det i detta andra Sverige som reella ekonomiska värden fortfarande skapas. I det avseendet är Bert Karlsson värdefullare än vilken fånig omvärldsanalytiker eller tungomålstalande managementkonsult som helst.

I sina romaner om Kurt Wallander har Henning Mankell höjt sig över kriminalromanens klichéer om landsbygden och fått en hel del av värde sagt. Som gammal socialrealist har han haft svårare när han lämnat genren. Resultatet har blivit naiv idealisering som i ”Tea-Bag” eller en reaktionärt reduktionistisk människosyn som i den leninistiska debutromanen ”Bergsprängaren” från 1973, som med Mankells gillande återutgavs häromåret.

Även den nya romanen inleds illavarslande. En bitter äldre man lever isolerat på en skärgårdsö. Han skriver inga brev, får inga, och vägrar istadigt att bjuda den båtburna brevbäraren på en kopp kaffe; låt vara att det är kokkaffe, men i alla fall.

En gång var mannen läkare. Det var på den tiden Sverige hade en fungerande ståndscirkulation, innan betygen avskaffades och blott kontakter kom att räknas. Ty den bittre växte upp i fattigdom men blev kirurg. Fast han glömde det ansvar han rimligtvis måste ha tillägnat sig under uppväxten, när han senare i livet amputerade fel arm på en ung elitsimmerska och skyllde på alla andra. Något vidare ansvar visade han inte heller när han lämnade sin älskade Harriet utan ett enda ord fyrtio år tidigare.

Men en dag står en kvinna stödd på rollator på isen. Det är Harriet som återvänt. Hon är döende och kräver att den bittre skall uppfylla ett löfte han givit, att visa henne en magisk skimrande tjärn i hälsingeskogarna han berättat om. De bägge ger sig ut på vägarna. De finner tjärnen, och den ensamme träffar också en dotter han inte visste fanns. Men dialogen är tungfotad, tystnaden mer litterärt programmatisk än existentiell.

Men så händer något i Mankells prosa. Dottern, som lever i en husvagn i skogen och tillbringar sina dagar med att skriva brev till världens ledare, presenterar sin nyfunne far för några andra, lika udda existenser omkring henne, främst en italiensk ästerskomakare som dragit sig undan, men vi får även möta en full raggare med röst som Jussi Björling. Det påminner mycket om Björn Ranelids kollektiv av udda helgon, som de utstötta i stenbrottet i Sibbarp i ”David Hills obotliga minne”. Tyvärr räcker inte Mankells språk för att ge konstnärlig och existentiell trovärdighet åt dessa gestalter, men han leds av en god vilja.

Denna goda vilja gör också att det som börjat som en trist och förutsägbar analys av det stora svenska svårmodet blir något helt annat. Den bittre gamle läkaren inleder en botvandring. Han försonar sig med sitt förflutna, gläds åt sin dotter och söker upp den kvinna vars friska arm han amputerade. Hon har förlåtit honom. Hon driver ett hem för unga flickor på glid, och det ger Henning Mankell en chans att teckna ytterligare några av de liv som inte får plats i den regerings- och mediesanktionerade bilden av det samtida Sverige. Nu är tonen inkännande, respektfull och vägledd av en strävan att tränga bortom alla klichéer.

Sedan fokuserar Henning Mankell på det dramatiska och alls icke oproblematiska spelet mellan den äldre mannen och de två yngre kvinnorna, sedan Harriet har dött. Även om förlåtelsen och försoningen ger romanen dess modus, ligger misstänksamheten och känslan av svek på lur. Kanske är det en styrka att Mankell inte låter allt mynna ut i ett dur-ackord. Försoningen är en möjlighet, men den är inte enkel.

Det finns en mänsklig kvalitet och ett uppfordrande tilltal i Henning Mankells nya roman, som övervinner de inledande klichébilderna av svårmodet och ensamheten. Trots sina brister ger romanen ett sympatiskt intryck.