Vad hände i Porsangers garnison på gränsen mellan Norge och Sovjetunionen i december 1976? Och hur drabbades den unge värnpliktige Dag, han som kallade sig soldaten i vakttornet?

Vi får inte veta, bara att Dag såg en varg, där han satt i vakttornet i fyrtio minusgrader, och att han var en annan när han kom hem till sin by i förtid. Han, som varit den exemplariska skoleleven och sina föräldrars stolthet, tycks ha förlorat all ambition. Han, som drömt om att bli försvarsadvokat eller diplomat, blir ingenting.

Fadern ger honom inga vingar, bara närheten till elden. Han är brandman och Dag följer honom i spåren. Snart drabbar den ena branden efter den andra byn. Dag är alltid den förste som rycker ut när larmet går. Att det är han som är pyromanen blir ganska snart klart.

Jag läser norske Gaute Heivolls starka roman ”Innan jag brinner” som en lysande illustration till det som i psykologin kallas Ikaroskomplexet. Det som kännetecknar en pojke eller man – jo detta är ett manligt syndrom – är inte bara fascination inför eld och vatten (Dag sprutar maniskt vatten på den eld han anlagt) utan också inför höga höjder. Han får så småningom jobb på Kjeviks flygplats som brandvakt. Där sitter han i vaktkuren och ser framför sig hur ett plan plötsligt tippar runt eller hur en motor fattar eld. En natt tar han med sig ett gevär och skjuter. Men flyga får han inte förrän åtskilliga år efter fängelsevistelsen, då jagberättaren möter honom i en helikopter.

Dags historia återspeglas i föräldrarnas tankar och rädslor, hos brandchefen Ingemann och hans hustru, den blida Alma. Men framförallt i författaren Gaute Heivolls självbiografiska funderingar. Han började skriva romanen under en annan flygresa, på 8000 meters höjd. Han satt där och såg ner i havet, där mytens Ikaros en gång störtade. Han skrev, fast han hade lovat sin lärarinna som sjuåring att aldrig dikta mer. ”Jag ville ju bara vara snäll och göra rätt.”

Det förekommer också en tredje pojke i romanen. Kåre är något av ett underbarn. Han gör det som Dag aldrig försöker sig på: han flyger, svävar i hoppbacken: ”Overallen stod som ett spänt segel över ryggen.” Men hoppet hämnar sig, Kåre förlorar sitt ena ben.

”Innan jag brinner” är en roman om kreativitetens och de högt spända ambitionernas förbannelse, en förbannelse som drabbar också Ikarospojkarnas närmaste. Romanen börjar med att författaren relaterar en episod, som inträffat långt tidigare. En man sprängde sig själv i luften med dynamit. Och: ”Efteråt sas det att modern gick runt och samlade ihop delarna i förklät”, ett mantra som upprepas romanen igenom.

”Innan jag brinner” är en tankeväckande bok, skriven på ett hisnande vackert språk och med en inlevelse i den udda människan. Jag skulle helst inte vilja sluta min anmälan så, men mitt språköra tvingar mig: nog hade Heivolls roman förtjänat en annan titel på svenska: Innan jag brinner upp.