Henry Townsend har en välskött plantage, ett vackert hus och en älskad hustru. Han har också 33 slavar. Som slavägare är han i egna ögon både rättvis och rättrådig, även om han inte drar sig för att skära öronen av eller piska den slav som försöker fly eller på annat vis sätter sig upp mot honom. Han är helt enkelt som de flesta andra slavägare i Manchester County – den fiktiva del av Virginia till vilken Edward P Jones har förlagt sin brett upplagda roman om slaveriet i Amerika. Det finns dock en viktig skillnad: Henry Townsend är svart.

Det är ett historiskt faktum att ett fåtal frigivna slavar själva blev slavägare, och det är i detta märkliga förhållande Den kända världen tar avstamp. Henry har lärt sig allt han kan av sin före detta ägare, William Robbins, och av honom köper han sin första slav, Moses. Det tar Moses två veckor att ”inse att ingen skämtade med honom och att det faktiskt var en svart man, två nyanser mörkare än han själv, som ägde honom och skuggan han kastade”.

När Henry kommer hem till sina föräldrar och berättar att han har skaffat en slav krossar han sin fars hjärta, fadern som tvingades slita i så många år för att kunna köpa sonen fri. Men Henry försvarar sig med att han inte har gjort något en vit man inte skulle göra, att han inte har brutit mot någon lag.

Där någonstans ligger kärnpunkten i Jones insiktsfulla historia – slaveriet är normen i 1850-talets Virginia, att kunna äga en annan människa är både helt självklart och själva grundvalen för samhällsekonomin. Och om denna myllrande och rikt orkestrerade roman alls kan sägas ha en huvudperson, så är det just slaveriet, detta obegripligt omänskliga system som stympar var och en som ingår i det, fri såväl som slav.

Inte ens den som i likhet med sheriffen John Skiffington vänder sig mot tanken på att äga en annan människa kan ställa sig utanför systemet. Speciellt inte när man som han är satt att upprätthålla ordningen och tvingas ansvara för de lågavlönade slavpatruller som om nätterna jagar förrymda slavar – när de inte kidnappar fria svarta människor och säljer dem tillbaka till slaveriet. I en hårresande scen stoppas Henrys far av just en sådan slavpatrull. En av de vita männen tuggar bokstavligen i sig hans fribrev och säljer honom strax därefter till en kringresande bedragare som på frågan ”Vad har du åt mig?” får svaret ”En nigger som inte visste vad han skulle göra med sin frihet. Trodde att den betydde att han var fri”.

När romanen inleds har Henry Townsend just avlidit, endast 31 år gammal. Med denna händelse som nav sätter Edward P Jones en intrikat och mångbottnad berättelse i rullning. Den rör sig obehindrat framåt och bakåt i tiden och mellan romanens otaliga gestalter. Den stannar heller inte inom ramen för de decennier under vilka den utspelas, mellan 1840 och 1860. I blixtbelysta snapshots faller även framtiden ner i romanens nu och låter oss ana inte bara vad som ska komma att hända de olika gestalterna, utan ibland även deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn – kanske som en sorts påminnelse om att arvet efter slaveriet fortfarande är i högsta grad levande.

Att vi har att göra med en allvetande berättare kanske inte behöver påpekas, däremot att Edward P Jones gör underverk med detta gamla grepp. Han har total kontroll över både form och språk. Prosan är på ytan närmast vardaglig, men varje ord är laddat med betydelse, varje mening noggrant vald. Och efter ett par kapitel börjar man uppfatta en sorts musik under texten, en dovt hummande amerikansk sång. Birgitta Gahrtons översättning följer romanens språk i hälarna som en dansant skugga, följsamt, kreativt och ledigt på ett sätt som kan se självklart och enkelt ut, men som i själva verket kräver stor skicklighet.

I de mest plågsamma scenerna tonar Jones ner snarare än skruvar åt, låter prosan bli än mer konstaterande och återhållen. Ansvaret att känna och reagera ligger hos läsaren, och känner och reagerar gör man. Stundtals vill jag bara skrika, slå mig in mellan sidorna och stoppa det som pågår.

Men romanen är långt ifrån enbart mörk. Som den gobeläng av livet den faktiskt liknar ryms här även kärlek, värme, omtanke och, ja, humor. Rentav en sorts hopp. Och slavbyn på Henrys Townsends plantage är som ett helt litet samhälle i sig, komplett med anpasslingar, strebrar, tokor, konstnärssjälar och kvinnokarlar.

Det kanske mest ­imponerande med den här romanen är hur komplicerade och motsägelsefulla Jones låter sina gestalter vara. Ingen är entydigt ond, och inte heller entydigt god. Det gäller de vita likaväl som de svarta. William Robbins, den kallhamrade och strikt affärsmässige plantageägaren, älskar besinningslöst och djupt sin svarta älskarinna, liksom de två barn han har med henne. In­nanför hans benhårda yttre döljs en skälvande hjälplös själ.

Porträttet av denna splittrade man är ett av de mest mångbottnade jag stött på i litteraturen. Inte ens de hänsynslösa sällarna i slavpatrullen skildras i monokroma toner – de är fattiga vita män, bara snäppet över de svarta på samhällsstegen, ”förtvivlat rädda för att bli utan mat om vintern”, män som innerst inne förstår slavarnas längtan att fly till ett bättre liv.

Precis alla i denna stora kollektivroman – den ”världs-dumme” Moses, Henrys hustru Caldonia, sheriffen, sheriffens odåga till kusin, slavkvinnan Alice som sjunger för änglarna, den frigivna Fern som är så ljus att hon kan passera som vit och alla de andra – är så levande skildrade att jag nästan tycker mig ha träffat dem.

När Henry ligger och dör sitter hans hustru och Fern vid hans säng och samtalar om poesi. Och Jones skriver: ”Just som han formulerade några ord för att delta i samtalet, steg döden in i rummet och kom till honom: Henry gick uppför en trappa och in i ett mycket litet hus, och för varje steg visste han att han inte ägde det, att han bara hyrde det.”

Orden glider nästan omärkligt förbi, så enkla, eleganta och stillsamma är de. Men den insikt de förmedlar ger eko genom hela romanen.