Vad är det man minns av en bok många år efter att man läste den? Handlingen, stämningen, enskilda scener eller formuleringar? Vid det förnyade mötet med ”En stad av ljus”, som jag har läst både en och två gånger tidigare, förvånar det mig hur lite som sitter kvar. Ramberättelsen om det ärvda huset skulle jag inte kunnat redogöra för, eller variationerna på temat födelse, död, återfödelse. Det jag minns är enstaka scener med stark laddning, tydliga som om jag sett dem.
Först och främst detta som huvudpersonen Ann-Marie har ihop med sin far när hon är liten. Hon är en ”pappas flicka”, det är han som för henne in i vetenskapens värld, han sitter i sin fåtölj och läser tidningen och ger henne ord att slå upp i den uggleprydda Nordisk Familjebok, och hon lär sig stycken utantill. ”Det flög guldugglor mellan oss och det glittrade av solbelyst gyllene damm.” Flickan med guldugglorna, detta minns jag verkligen! Vad jag inte hade lagt på minnet är att samma älskade och geniala pappa också är en trist alkoholist, så illa skickad att ta hand om den moderlösa dottern att hon långa tider måste bo hos fosterfamilj. Scenerna av skam och förtvivlan är fler än denna av lycklig och vetgirig gemenskap.
Mitt andra tydliga minne är ett innerligt möte mellan unga Ann-Marie och en medelålders arbetskamrat från tidningsredaktionen, de ligger med varandra ute på marken en regnig sommarnatt. Vad jag hade glömt var att detta är en engångshistoria som inträffar då hon berusad är på hemväg från sin möhippa och just ska gifta sig med den unge man som är far till hennes väntade barn. Det är dessutom den enda av bokens inte så få erotiska episoder som uttryckligen handlar om kärlek.
Är alltså mitt minne så förskönande att jag bara har behållit det fina och lyckats glömma allt det andra? Inte enbart så ändå: den tredje gestalt som jag erinrar mig alldeles åskådligt är trollkarlen med en svart slängkappa som plötsligt låter skymta ett purpurviolett foder. En farlig, lockande men vid närmare bekantskap alltigenom sjaskig figur. En trollkonstnär förekommer även i svitens andra del, ”Springkällan”, och illusionsmakaren har många uppenbarelseformer i detta verk som inte minst handlar om kontrast mellan sken och verklighet, äkta och förfalskat.
Med romantrilogin ”Vargskinnet” (1999–2003) har Kerstin Ekman nått många nya läsare, och det är högst välkommet att även denna romanserie (från 1974–83) nu blir tillgänglig i nyutgåva efter att inte ha funnits i handeln på många år. Ska vi över huvud taget tala om kanon och klassiker så är dessa böcker givna titlar. Som samlingsbeteckning för utgåvan används ”Kvinnorna och staden”, men romanserien brukar också kallas Katrineholmssviten, eftersom det är detta samhälle och dess invånare som har stått modell.
”Häxringarna” utspelas i slutet av 1800-talet då stationssamhället först uppstår kring järnvägen, ”Springkällan” vid tiden för storstrejken och första världskriget, ”Änglahuset” på 1940-talet. Helt genomfört är det kvinnliga perspektivet, en historieskrivning som ägnas det vardagliga livsuppehållande arbetet, i motsats till det samhällsbyggande som männen är sysselsatta med.
Den fjärde boken hänger inte lika nära samman med de övriga. Den är i alla avseenden tyngre, dubbelt så tjock som första delen och proppad med allusioner till litteratur, myter och vetenskap. Själva staden spelar mindre roll, vissa avsnitt försiggår på andra orter men den viktigaste platsen är det gamla släkthuset. Även formen är annorlunda: ingen utanförstående berättares röst utan en skildring i jagform. Många erfarenheter måste vara hämtade från jämngamla Kerstins uppväxt i staden, men något självporträtt är det inte fråga om. Ann-Marie är över huvud taget inte tydligt porträtterad, hon kan te sig indolent i sitt kringdrivande där hon låter slumpen styra viktiga livsval. Mest användbar som identifikationsobjekt är hon kanske som ångestfylld mor till en tonåring, som försvinner med skumma vänner och måste sökas i ”underjorden”.
”Jag ville beskriva en modern kvinna och hennes världsbild”, har Kerstin Ekman sagt i en intervju, ”...och tänkte att en världsbild är som en samling ’sopor’, fragment från olika håll som man får ihop till någonting ... Det är lite från Bibeln, lite osmält Jung, det kommer från naturvetenskapen och den nya fysiken.”
På Wikipedia ges denna upplysning: ”Även om fattigdomen är starkt framträdande i Katrineholmssviten präglas dessa böcker av ett helt annat framtidshopp och utvecklingsoptimism” [än trilogin]. Wikipedia har informativa artiklar ibland, men här undrar man allt om skribenten har läst böckerna detta århundrade (eller någonsin har känt det uppfordrande fladdret av guldugglor). Utvecklingsoptimism? I ”En stad av ljus” liknas staden som brer ut sig alltmer i landskapet vid i tur och ordning eksem, cancer och mögel. Har avskyn för det moderna samhället med dess syntetiska produkter och manipulerade människor, den som går genom en stor del av Kerstin Ekmans författarskap, någonsin uttryckts starkare än i just denna bok? Ann-Marie beskriver den vanliga tillvaron, Karun, i kontrast mot den ljusa och rena värld där hon fått vistas i visionära upplevelser: ”Jag är lämnad åt Karuns smuts, åt aslukten ur gatubrunnarna, bilarnas molniga exkrementer och det doftande bandet av död som går genom världen och där rävarna ligger i svart blod.”
Oförsonligare skriver ingen. Något jag inte heller kom ihåg utan möter överraskad på nytt är att romanen ändå slutar i en stämning av försoning.
