Poeten Nelly Sachs sitter i Stadshuset och väntar på att få skaka hand med kungen och ta emot sin utmärkelse. Men hon får inget eget Nobelpris.

Kommittén har istället buntat ihop henne med den israeliske prosaisten Samuel Josef Agnon, och det stör henne: ”som om det är den judiska kulturen som belönas”, uppdelad på två, så att priset både går till en jude i exil, som har undkommit Förintelsen, och till en som bor i det judiska landet.

Hon vill bli belönad för att hon bär fram en mänsklig röst, inte för att hon för judarnas talan.

Detta inre drama utspelar sig i Arne Sundelins nya bok Bergsundsstrand 23, som var Sachs adress i Stockholm, fast utan att han vet någonting om hennes känslor och tankar i den stunden.

Vi sitter på café i Stockholm, och när jag frågar om man får skriva vad som helst om kända personer dröjer han en stund med att svara. Kanske för att han också är skrivlärare på Biskops-Arnö, tänker jag, och är medveten om att hans elever kommer att läsa intervjun.

– Nja, det är en svår fråga, men egentligen finns inga tabun. Fast jag skulle till exempel aldrig göra Nelly lesbisk, som en del tror att hon var. Istället försöker jag hitta en balans, genom att vara varsam men definitivt inte skriva ett äreminne.

– Så här ser jag det: man måste veta vad man gör, och varför. Det är det viktigaste. Varför skriver man om just Nelly Sachs eller Ingmar Bergman?

Vi talar om Alexander Ahndorils roman om Bergman, som Sundelin tror hade blivit ännu bättre om författaren också hade utvecklat sin egen berättelse, den historia som ursprungligen förde honom till Bergman och gav kraft till historien. För Ahndoril handlade den egna berättelsen om en pappa, så ser Sundelin det, under det att hans Bergsundsstrand 23 rymmer både en mamma och en moster. Bägge delar alltså viktiga drag med Nelly Sachs.

– Min moster flyttade aldrig hemifrån utan levde större delen av sitt liv med min mormor, och när hon gick bort bodde min moster kvar.

– Ungefär så var det med Nelly, som var 60 år när mamman dog, och som sedan levde kvar i lägenheten livet ut, förutom perioderna på Beckomberga.

När dessa två mammor dör uppstår en frihet för döttrarna, om än sent i livet. Sundelins moster valde att börja lyssna på Ulf Lundell.

– Och Nelly gick djupare in i Förintelsen och det förflutna, som jag uppfattar det, samtidigt som demonerna börjar ta större plats.

År 1996 kom Sundelins roman Det som sker, där han beskrev sin mammas liv och självmord, och i den finns en annan förklaring till dragningen mot Nelly.

– Vi talar om två ensamma, äldre kvinnor som bägge slåss mot sina föreställningar, men som har olika strategier. Min mamma avslutar, tar sitt liv, under det att Nelly utvinner något litterärt ur sin situation.

Fast inget av allt detta fanns med när romanen började ta form. Inledningsvis handlade den om en graffitimålande tonåring, kanske besläktad med huvudpersonen Mikael i Sova räv, Sundelins förra roman.

– Han rör sig kring Hornstull, det visste jag tidigt, och så närmar han sig Bergsundsstrand, området på Söder där Nelly bodde. Sedan blir det så att han bor i hennes gamla lägenhet, har hennes foto på väggen och även tillbringar en kort tid på Beckomberga.

Att du ger ut en roman när du också undervisar i kreativt skrivande på prestigefyllda Biskops-Arnö, gör det dig ännu mer nervös?

Jodå, det är en mycket utsatt situation, förklarar han, och konstarerar att uppfattningen om honom på skolan påverkas av hur boken tas emot av kritikerna, och vad studenterna tycker.

– Å andra sidan, jag skulle inte vara bekväm i rollen som lärare om jag inte också var yrkesverksam som författare.

Sundelin intresserade sig först för lyrik och debuterade med en diktsamling. På 70-talet läste han Glödande gåtor av Sachs, följde sedan hennes författarskap – och fascinerades av både verk och liv.

– Tänk på vad denna späda och sköra gestalt lyckas med, i ett främmande land som hon aldrig blir en del av, och tänk på att inte förrän i sextioårsåldern börjar dikterna bli riktigt bra.

– Är inte det trösterikt, frågar han och skrattar högt.