Baronen och äventyraren Eric Hermelin, under många år legosoldat i den brittiska armén i Asien, tillbringade sina sista 35 levnadsår på sinnessjukhuset S:t Lars i Lund, fram till sin död vid 84 års ålder 1944. För att fördriva all denna tid översatte den lärde baronen drygt 10000 sidor av persisk poesi, publicerad i 36 volymer på egen bekostnad.
En av hans favoriter var Jalal al-din Rumi (1207–73). För Hermelin representerade Rumis dikter en helig galenskap byggd på synen på sufin som en helig dåre som vänder upp och ner och ut och in på kulturella konventioner.
Numera finns svenskar som kan persiska bättre än Eric Hermelin och dessutom talar språket obehindrat. En av dem är Ashk Dahlén , född 1972, fil dr i iranska språk och forskare vid Kungliga Vitterhetsakademien. Han är inte bara forskare och själv utövande sufist med persiska rötter, utan även en hängiven översättare, om också betydligt mindre produktiv än Hermelin. Bland andra har han till svenska tolkat Hafiz och just Rumi.
Nu har Ashk Dahléns tolkning av Rumis Vassflöjtens sång kommit i en nyutgåva. Såvitt jag kan se är inga ändringar gjorda i själva tolkningarna. Vad som skiljer är att utgåvan denna gång är inbunden, medan den första utgåvan från 2001 var häftad.
Ytterligare en skillnad finns. Förordet i volymen från 2001 är denna gång radikalt förkortat, från 25 sidor till 9.
En del av förklaringen till denna återhållsamhet kan vara att Ashk Dahlén är en av redaktörerna till en antologi med uppsatser med titeln Kärleken begär att detta tal skall fram. Jalal ud-din Rumis liv, lära och lyrik . Den andre redaktören är Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. (Notera att Rumis namn transkriberas på olika sätt i volymerna, ”al-din” respektive ”ud-din”!)
Redaktörerna bidrar med vardera två uppsatser och sätter sin prägel på antologin. Ashk Dahlén inleder med en kort levnadsteckning över Rumi, varefter Sorgenfrei skriver om diktarens förhållande till muslimsk mystik. Den mest spännande av dessa fyra uppsatser är den som Dahlén skriver om kvinnorna kring Rumi, som tycks ha älskat diktaren och fått kärlek tillbaka. Inte desto mindre blev de förstås bestörta när Rumi, den lärde mannen, blev alldeles hängiven en dansande dervisch, Shams ud-din av Tabriz, en fattig man som vagabonderande omkring och dansade till Guds ära.
Denne dansande dervisch blev så småningom mördad, antagligen av någon av Rumis närmaste släktingar. Det var dervischen som lockade Rumi att bli diktare och som öppnade en ny dimension i den lärde teologens tidigare konventionella liv.
Det finns ingenting alls som tyder på att Rumis kärlek till den dansande dervischen skulle ha varit annat än rent andlig, men inte desto mindre har den fått ikonisk status inom gaykulturen.
Det är en fin antologi, även om den ibland framstår som slött redigerad. Upprepningarna är nämligen för många.
De övriga medarbetarna bidrar med substantiella betraktelser. Antoon Geels, professor i religionspsykologi, roar sig med att i sitt bidrag iscensätta ett imaginärt möte mellan tre representanter för de mystiska strömningarna inom kristendom, judendom respektive islam.
Poeten Bo Gustavsson skriver inspirerat om sufismen och framhäver dess sinnlighet och distans till muslimsk fundamentalism. Musikdocenten Anders Hammarlund skriver om nay-flöjten och herdemusik, med anknytning till ”Vassflöjtens sång”. Och professor Bo Utas skriver om Gunnar Ekelöfs förhållande till Rumi.
Det är sammantaget en utmärkt antologi, tryggt lärd och samtidigt synpunktsrik. Det enda som möjligen kan irritera är just den bristande energin i redigeringen, den som gör att man från de olika författarna alltför ofta får samma faktauppgifter relaterade.
