När Jörgen Gassilewskis ”Hittills samlad poesi 1983–2009” utkom i höstas var det ett utsnitt av ett särpräglat och rikt poetiskt universum, men också en introduktion till de senaste decenniernas svenska poesi, inte minst tack vare Jonas (J) Magnussons efterord. Frågor om varför och hur, om kroppens och tankens intrikata spel, om influenser och strategier både besvaras och väcks på nytt i Gassilewskis författarskap. Samlat i en box blev dess betydelse och litterära klimatpåverkan uppenbar.
Intressant nog tycktes det omöjligt för kritikerna att förbigå boxens illgröna färg. (Någon kallade den för ärtgrön, men i ärlighetens namn drar den åt neon…) Som om det var en förbjuden, lite vågad satsning att klä sin samlade dikt så lättsinnigt.
Den nya boken kommer dock paketerad som spiralblock, på det mest asketiska vis. Ska det tolkas som en upprorisk gest, ett kullkastande, en provokation?
Nja, snarare en inbjudan, jag tror att det är meningen att jag ska ge mig på sidorna med färgkritor. Rita hjärtan och pilar och krumelurer bland det svartvita, klottra. Gassilewskis poesi har den effekten, att den kallar på inblandning, invändning eller rentav förstörelse. Jag tar itu, säger den, kom och ta itu du också.
Diktsamlingen med det långa namnet inleds med en barnmiljö, ett ”vi” som gör saker tillsammans, som rör sig i ett rum. En förskjutning i tiden gör att nuet blir förstorat, dubbelt, i åsynen av det som sedan ska bli minne. Den högintensiva förgänglighet som kan upplevas i närheten av små men växande varelser är diktens rivstart.
”Glissando. Resonans. Springflod. Vågfunktion. Tillsammans i dörröppningen, sedan sprids kropparna. En blir ekorre. En blir lejon. En krokodil. Krokodilen har en hatt på sig.”
Sedan handlar det om att åka med. Vardagliga saker som trasiga plastsäckar, och förunderliga saker som en samhällsomvandling i en klädkammare, susar förbi. Geometriska apollinaireska figurer trillar ut över sidorna, visionen av pysselbok återkommer, längst upp på sidan insisterar pärlor och klistermärken på uppmärksamhet. Det är en på samma gång ytterst närsynt och distanserande dikt.
Det finns sträckor som jag slutar att läsa, eftersom jag vet vad som står där. Jag uppfattar det som en öppen, eller demokratisk, fråga huruvida jag vill göra, eller svara på, metareflektioner över utsaga, tal eller kommunikation med hjälp av diktens språkförskjutningar.
Om jag vill läsa den i ljuset av tidskriften Aiolos temanummer om upprepning eller inte. Jag måste varken det ena eller det andra. Det är skönt.
Bristen på upprorsgester är befriande i Gassilewskis nya samling, här är det i stället fråga om omsorg, vilket kan vara nog så provocerande. Gassilewski ägnar sin omsorg åt beståndsdelar, han lyfter fram tingen, vars frihet blir betydelsebärande i ljuset av kursiva skikt med malande civilisation, mänskliga praktiker.
Bäst trivs jag nog i de fullskrivna sidorna, med textsjok som inte någonstans kittlar medvetandet i form av opinioner, men som insisterande benämner världen och gör den fantastisk. Gör mänskligheten lika osannolik som den är, tragisk och komisk om vartannat, och med ett oändligt behov av sådana här försäkringar, besvärjelser. Detta finns. Och detta och detta.
