Sociala medier har fungerat som arena för självframställning på internet i drygt ett decennium. I olika webbaserade nätverk kan vem som helst skapa en profil med text och bild, kommunicera och dela information med tusentals andra användare. De nu mest aktuella nätverken – bloggar, Facebook och Twitter – besöks dagligen av miljontals människor världen över. Vad händer med självframställningen när dagboken, den mest intima av genrer, flyttar ut på internet, det mest öppna och offentliga mediet?
Samtidigt som de sociala medierna fortfarande är under utveckling och de politiska, etiska och estetiska villkoren diskuteras, så börjar pionjärerna på området skriva historia. I en nyutkommen antologi samlas utvalda texter från Skunk, ett av de första sociala nätverken på internet i Sverige. Skunk.nu grundades 1998 av it-entreprenören Andreas Harnemo och var ett så kallat community där användarna under den lila loggan med spretigt typsnitt kunde skapa en personlig sida, skriva dagbok, gå med i grupper och skicka meddelanden till andra användare.
I juni 2010 bestämde Spray som ägt och drivit Skunk att nätverket skulle läggas ner. Då hade i huvudsak ungdomar under tolv års tid skrivit om sina liv och delat sina dagböcker med varandra på Skunk. Skunkgruppen, en ideell förening skapad av aktiva användare, började arbeta med att ta över skunkdatabasen från Spray och låta den fortsätta. I september skrevs ett avtal som innebar att Skunk togs över och nu återskapas och drivs vidare av Skunkgruppen.
I den 370 sidor långa antologin ”Skunk. De bästa texterna från skunk.nu” publiceras nu ett antal av dagbokstexterna från Skunk under åren 2003–2010. För urvalet står författarna Ida Säll och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som båda själva varit aktiva Skunkanvändare.
Skunkboken är utformad som en dagboksroman med inläggen kronologiskt ordnade efter datum och tidpunkt och kapitel indelade efter författare. Alla skriver under pseudonymer som ”dåligtsmink”, ”tupac_kille_4” och ”Gertrude Stein”. För den som vill veta mer än så finns en lista där pseudonymerna kopplas ihop med mer eller mindre kända författares namn, utom ett fåtal som valt att förbli anonyma. Typografiskt finns förutom på omslaget inga spår av hur texterna såg ut på skunk.nu.
Redaktörerna motiverar utgivningen med att texternas originalitet och konstnärliga värde förtjänar att presenteras för en publik utanför nätverket. Valet att publicera skunktexterna i bokform, ett av de äldsta medierna för skriftlig kommunikation, framstår ändå som en aning märkligt när det handlar om att lyfta fram ett webbaserat forum.
Ett av bloggmediets viktigaste kännetecken är dialogiciteten, det vill säga kommunikationen med läsare och andra bloggare genom kommentarfält och länkar. Det medför att de fysiska läsarna är ytterst närvarande i bloggosfären, synliga i besöksstatistiken och i kommentarfältet. De blir på så vis medskapare i bloggskrivandet. Men Skunk var en oredigerad sida utan redaktörer eller fokus på läsarna och kallas i Skunkbokens förord för en ”frizon i en kapitalistisk värld där popularitet och social kompetens till och med har letat sig in i litteraturen”. Ida Säll och Caroline Ringskog Ferrada-Noli lyfter fram Skunk som ett mer konstnärligt, inåtvänt och anti-kommersiellt forum för självframställning än nyare sociala medier som de menar handlar om att marknadsföra sig själv och få så många kommentarer som möjligt från bloggläsarna och ”gilla”-markeringar från Facebookvännerna.
Skunk framställs av redaktörerna istället som ett asocialt medium där en egen stil utvecklades utan inriktning eller motiv och ”man bara vevar vidare i sig själv” som Ida Säll skriver i förordet. Samtidigt framträder i läsningen av de utvalda skunktexterna snart både inriktning och en enhetlig stil som visar att författarna läst och tagit intryck av varandra. Texterna är heller inte interna, som en privat dagbok, utan uppenbart skrivna för en läsande publik med många referenser till kultur och politik.
Just vevandet i det egna jaget framstår som ett motiv i sig. Allting kretsar kring jagens känsloväxlingar och vardagsbetraktelser varvade med större existentiella frågor. Anonymiteten gör att de olika jagen och deras berättelser efter en stund flyter ihop till en slags inre monolog om att växa upp under 00-talet. Reflektionerna handlar om kroppslighet, sex och kärlek, världspolitik och den egna hemstaden, samtiden, föräldrarna och dagboksskrivandet: ”När jag var barn. När jag var barn trodde jag aldrig jag skulle skriva kletiga personliga dagboksinlägg vid 25 års ålder som publicerades på nätet.”
Det förs också metadiskussioner om aktiviteten på Skunk: Signaturen ”.zea” skriver om att Skunk ska läggas ner och ”chatorias” publicerar mailet där förläggaren presenterar idén om Skunkantologin. Det är oftast välskrivet och roligt, som när ”smacky” klipper in glättiga läsarfrågor från en känd blogg och skriver sina egna ironiska svar: ”Det ser så fantastiskt ut att ta sig igenom vardagen med ett glas rosé. Men hur fasen lyckas du? Blir du inte bakis? – jo jag blir svinbakis och känner mig som christer pettersson reinkarnerad. är mer en 2,8:a på kammaren-typ…”.
Med den postmoderna synen på den anonyma texten och de många referenserna, från Göran Hägglund till Blondinbella, framstår Skunkboken som en slags generationsroman som hålls ihop av en genomarbetad fragmentarisk stil och humoristisk, ibland cynisk, träffsäkerhet. Precis som i bloggar är frekventa uppdateringar viktigare än inläggens innehåll och precis som på Facebook handlar det om att inta en roll och skapa ett alter ego. I en artikel i New York Times i augusti beskrevs hur tonåringar fiktionaliserar sina jag på ”Fakebook” och gör allting mer uppskruvat och extremt – livet i versaler om man så vill. Samma fenomen finns i Skunkboken, som när ”smacky” skriver: ”om nu livet är så jävla heligt, varför blir det såhär? OBS VÄNTAR PÅ SVAR”.
Skunkanvändarna ochbloggarna skapar en personlighet och sätter en ton som kan vara glättig, vardaglig eller dyster, men någorlunda genomgående. När personligheten väl är etablerad kan till synes triviala uppdateringar vara nog så intressanta. De gör att läsaren lär känna bloggpersonligheten som en romankaraktär i en bok eller en roll på film.
Däremot är det knappast fråga om uttömmande presentation av jaget och privatlivet i de flesta fall. Tvärtom är nog de flesta bloggare ytterst medvetna om vilka delar av privatlivet som synliggörs och vilka delar som hålls dolda.
Sociala medier medför nya förhållningssätt till självskrivande och omvärdering av begrepp som ”privat” och ”trivialt”. Det framgår inte minst av metadiskussionerna om att skriva dagbok på nätet som återfinns såväl i Skunkboken som i bloggosfären – frågor om hur mycket man kan och bör censurera sig själv och andra på internet, om hur integriteten upprätthålls och om integritet överhuvudtaget har ett egenvärde.
När människor skriver självutlämnande och möjligheten finns att kommentera anonymt, uppstår också utmaningen att skapa ett respektfullt diskussionsklimat.
Ida Säll och Caroline Ringskog Ferrada-Noli menar att det var det faktum att skribenterna på Skunk fick vara ifred från kommersialism och likriktning, som gjorde texterna till det de blev. Samtidigt är den sociala och utåtriktade aspekten en grundtanke i sociala medier och inbyggt i tekniken.
Det är kombinationen av dialog med andra användare och andra i den större mediesfären, och en självcentrerad utgångspunkt, världen filtrerad genom jaget, som är förutsättningen för skapandet av texter på nätet.
