Lätthet och koncentration utmärker Cilla Naumanns välförtjänt Augustnominerade ”Kulor i hjärtat”. Boken är en novellsamling: åtta texter tätt knutna till sin berättare, nyblivne tonåringen Tom.
Tom, som tillsammans med sin äldre bror Erik är bekant från Naumanns ”Värsta brorsan” från 2006, har nyligen börjat högstadiet. Som berättare kryper Tom nära, tillsynes omedveten om att han talar. Här finns ingen vilja att förklara, inget petigt försök att sätta saker i sitt sammanhang. Tom berättar om sitt liv, direkt, om familjen, vänskap, om barns utanförskap, kärlek, önskningar. Om det exceptionella i vardagen.
Den inledande texten sätter tonen. Här skildras en cykelfärd utmed en glest belyst skogsväg en sen höstkväll. I mörkret växer rädslor, drömmar och fantasier tränger sig på, läten i skogen och hundar i dikeskanten antar snart monstruösa proportioner.
Lättheten i Naumanns stil är imponerande. Vad som kunde blivit en ordinär uppvisning i medvetandeström och skolboksfantastik, suger i en elegant språkbehandling tag i läsaren. Det omkringliggande bullret tystas ner. Läsaren lotsas fram mot en erfarenhet, ett koncentrat av ett upplevande subjekt.
Det är monumentalt. Och i samma anda fortskrider det. I text efter text förmedlas en livserfarenhet på ett sätt som liksom omärkligt tycks avkläda sig sin egen språkdräkt. Tom visar sin upplevelse snarare än berättar den. Hans språk viker undan inför en djupare, bakomliggande sanning.
Det är förstås ett vanskligt projekt, att överskrida gränsen mellan språk och värld. Kanske lyckas det för att Tom är en så kärleksfull berättare. Texternas nedtonade ömsinthet förmedlar omtanke för en omvärld som sällan är begriplig, men som alltid betyder något. Det är fullständigt avväpnande.
De åtta berättelserna blir till en sorts litterära snapshots, pricksäkert frusna stämningslägen från en tid i livet när händelser verkligen är händelser. Men det är inte bara fråga om att kyssas för första gången, eller att för första gången bli besviken på en falsk vuxenvärld, eller att överges av vänner. Det är framför allt en fråga om öppenhet, om att vara villig att utsätta sig för det okända, att pröva ny mark. Ta in tillvarons gränslösa förmåga att vara ny.
Ärligt och utan omsvep skriver Naumann fram en tystnad, en plats för läsaren att med fjäderlätt koncentration lyssna till ett liv.
