Ju bättre jag blir, konstaterar Klas Östergren, då han med förläggare Stephen Farran-Lee i samtalsboken Östergren om Östergren diskuterar romanen ”Plåster” från 1986, desto mindre blir läsekretsen. Han säger det utan att skratta, och detta vet man eftersom Östergrens alla skratt skrivs ut på det här viset: (skrattar). Då får läsaren alltså utgå ifrån att Östergren i det här fallet menar allvar, vilket jag ändå inte tror att han helt och hållet gör, kanske att (flinar) hade varit på sin plats.

Detta konstaterande blottlägger ett förakt för den breda pub­liken som naturligtvis är helt befogat, men det inrymmer också, tycker jag mig märka, ett visst mått av självkritik, och om man förväntar sig att det ska bränna till i en bok av det här slaget är det till den auktoriserade självkritiken man får sätta sitt hopp. Farran-Lee är en beundrare, vilket begränsar hans möjligheter att pressa Öster­gren på pinor.

Man kan argumentera för att samtalsböcker är flata figurer, men då är det viktigt att påpeka att de har andra förtjänster, de arbetar sig fram med förtroligheten som instrument, stundom med smekningar och smicker, och kan nå nog så långt på den vägen, öppna andra dörrar.

Boken spänner över i stort sett hela Östergrens produktion, från debutromanen ”Attila” från 1975, till ”Orkanpartyt”, som utkom i höstas. En mindre biografi växer fram, och vi får flytta med för­fattaren mellan hans olika hem­orter, från Lilla Essingen, via Hornsgatan och Gamla stan, till Österlen.

Den självklara frågan i ett samtal med Östergren om Östergren måste ändå bli vad som hände mellan ”Gentlemen”, den muskulösa genombrottsromanen från 1980, och ”Giganternas brunn”, den märkliga bok som kom året därpå – mörk och mager som en politisk pjäs blev den en besvikelse för dem som väntat sig en Gentlemen 2.

Förklaringen är att han som ung och egocentrisk författare vägrade bli inringad och definierad, han medger att det var ”väldigt självupptaget”, men vill ändå tro att det gynnade honom.

Avsnittet om ”Gangsters” från 2005, ”återkomsten som också är ett sken av en återkomst”, kunde ha fått vara längre, gärna på bekostnad av utrymmet för ungdomsromanerna – det är unikt att en författare skriver en uppföljare efter ett kvarts sekel, här blir proportionerna fel.

Det samtal som utvecklar sig är för all del broderligt stämt, men givande, det drivs framåt av en påträngande, nästintill barnslig nyfikenhet; Farran-Lee är den bortkollrade och förtjuste åskådaren som sticker in näsan bakom ridån, för att se hur illusionisten bär sig åt, hur han draperar sig och hur hans askar är konstruerade – detta, att blicka in i författarens verkstad, är också den deklarerade målsättningen med boken.

Personligen vill jag inte veta hur en författare tänkt med sin text, hur han byggt upp den, var­ifrån han hämtat sin inspiration. Sådant sabbar illusionen. En spoiler-varning borde utfärdas, en triangel stämplas på omslaget.

Fast nu är inte Östergren så dum att han avslöjar särskilt mycket om de där sakerna, sådant vet ju varje illusionist att hemlighålla, och det är heller inte säkert att det går att komma ihåg eller ens sätta ord på.

Ur en romanteknisk synvinkel når Farran-Lee djupast då han undersöker Östergrens strävan efter att litterärt gestalta ett så kallat utvidgat nu, det ska vara en upplösning av tiden, då allt sker på en och samma gång, hur det skapar en sällsam osäkerhet som också är en frihet – detta visar sig bottna i personliga, närmast metafysiska upplevelser, som Östergren haft sedan barndomen.

Något besvärad kan man bli av intervjuarens vilja att koppla ihop litteratur och biografi (”Är bröderna Morgans lägenhet på Hornsgatan samma lägenhet som du bodde i?”), och hans anekdotiska väderkorn, även om det kan vara underhållande.


Vi får veta att det är åt helvete fel att påstå att ”Gentlemen” är en pastisch på ”Röda rummet”; att Östergren samlar namn till sina romanfigurer genom att läsa dödsrunor; att han skrivit alla sina böcker på samma skrivmaskin, en Facit Privat; och att idén till ”Gentlemen” kom till honom då han 1977 efter att ha sett ”Stjärnornas krig” gick på en boulevard i Paris på väg till ett kafé – där vill man ju närmast jämföra med Selma Lagerlöf, hur figurerna i ”Gösta Berlings saga” dansade omkring framför henne på en gata i Stockholm. Det låter som trolleri, och det får det gärna göra.