När Halldór Laxness fick Nobelpriset 1955 betraktades han i Sverige framför allt som Islands nationaldiktare, en berättare som fortsatte traditionen från de isländska ättesagorna och samtidigt gav röst åt sina fattiga och förtryckta landsmän ur ett radikalt vänsterperspektiv. Så framställdes han inte minst i Peter Hallbergs banbrytande 50-talsböcker, där grunden lades till Laxness internationella berömmelse.

Fortfarande är det den bilden som dominerar, men den framstår i dag som alltför starkt präglad av isländsk nationalism och vänsterideologi från det kalla krigets tid. Det är på grund av sina existentiella, mytiska och stilistiska kvaliteter som Laxness författarskap förblir världslitteratur också på 2000-talet, inte på grund av dess nationalism, politiska agitation eller likhet med isländska sagor. Ändå kommer man inte förbi den politiske agitatorn och nationalisten Laxness om man intresserar sig för Islands historia, eftersom han obestridligen har spelat en central roll i denna historia under mycket lång tid – och fortsätter att göra det.

Litteraturvetaren och förläggaren Halldór Guðmundsson har gjort rättvisa både åt den estetiske och den politiske Laxness i sitt mäktiga prisbelönta verk Halldór Laxness. En biografi, som utkom 2004 och nu har översatts till svenska liksom tidigare till engelska och tyska. Guðmundsson ägnar visserligen mindre utrymme än Hallberg åt litterära mästerverk som ”Fria män”, ”Världens ljus” eller ”Islands klocka”, men han karaktäriserar dem förträffligt ur ett modernt perspektiv, helt utan nationalistiska övertoner men med utmärkt känsla för deras konstnärlighet.

Biografins främsta förtjänst är emellertid att den i detalj följer Laxness från vaggan till graven och utreder dennes konfliktfyllda förhållande till sin samtid på grundval av ett kolossalt källmaterial, som behandlas med föredömlig kritik och en viss distans till såväl Laxness själv som hans många anhängare och motståndare. Resultatet har blivit en levnadsteckning som samtidigt ger en dramatisk bild av Islands stormiga 1900-talshistoria. Nationaldiktaren berövas sin helgongloria och framstår ibland som en fähund men ändå som mänskligare, mer sammansatt och motsägelsefull än han hittills skildrats som av såväl beundrare som belackare.

Berättelsen om hans ungdoms- och vandringsår har tycke av pikaresk skälmroman. Redan som liten pojke hemma på den anspråkslösa gården Laxnes utanför Reykjavik tycks unge Halldór ha beslutat sig för att bli en stor diktare och därför energiskt undandragit sig allt annat arbete än det som kunde främja hans litterära karriär. Familjemedlemmar och vänner har tidigt utnyttjats för detta syfte och snällt hjälpt till med sina fattiga slantar och allsköns uppmuntran, så att den förhoppningsfulle ynglingen redan vid 16 års ålder kunde ge ut sin första roman på eget förlag, en tämligen osjälvständig Hamsun-imitation med titeln ”Naturens barn”.

Strax därefter reser han på vinst och förlust utomlands för att söka lyckan, sedan hans mamma sålt några av gårdens ägodelar för att bekosta sonens resa. Vid ankomsten till Köpenhamn låter han trycka upp ett visitkort med den självmedvetna texten HALLDÓR FRÅN LAXNES, POËTA. För att imponera uppträder han gärna med en monokel inklämd i ögonvrån.

Något senare omvänder han sig till katolicismen, gör i förbifarten en flicka med barn men smiter från ansvaret och går i kloster i Luxemburg, hela tiden ivrigt skrivande, efterhand allt bättre. Strax därefter ger han plötsligt religionen på båten, reser till Amerika och gör ett försök att slå sig fram i Hollywoods filmvärld. Sedan detta misslyckats blir han socialist och kommunist, reser till Sovjetunionen och börjar dyrka Stalin med samma iver som han tidigare dyrkat Jesus och jungfru Maria.

Han är närvarande vid de fasansfulla Moskvarättegångarna där Stalin låter döma sina partikamrater till döden, men han låter sig övertygas om att detta sker för ett högt och rent ändamål. Laxness tvivlar inte ens när en av hans väninnor i Sovjet, Vera Hertzsch, brutalt arresteras av Stalins hemliga polis och skickas i fördärvet medan han själv står bredvid och bara tittar på.

När han kommer hem till Island etablerar han sig som en av kommunistpartiets ledande intel­lektuella och befinner sig länge i våldsam kamp mot borgerskapet och makthavarna. Själv blir han i sin tur ofta uthängd som en stor skurk i Reykjaviks borgerliga tidningar, också långt efter hans ­internationella genombrott som författare.

Märkligt nog skapar Laxness några av sina ädlaste, mest känsliga och empatiska diktverk – häribland den underbara roman­serien om den lusfattige poeten Olafur Karason – samtidigt som han slår omkring sig i den isländska offentligheten med grova kommunistiska slagord till stalinismens försvar.

Halldór Guðmundsson visar övertygande hur Laxness i sin diktning ofta uttrycker just den medkänsla och humanitet som han förnekar och förtränger i sin politiska retorik. Först sent i livet överger han de kommunistiska slagorden, slutar med politisk agitation, blir starkt nationalistisk och därmed fullt ut accepterad som sitt lands nationalskald. Men vid det laget har han skrivit sina främsta verk. Hans sena texter, som delvis består av högtidstal och ospelbara teaterstycken, har inte de tidiga verkens poetiska kraft. På äldre dar förvandlas Halldór Laxness till ett ständigt hyllat nationalmonument, tämligen konservativ och alltmer nedbruten av senildemens.

Så kan det gå – men att Laxness romankonst ännu lever framgår ändå klart av Halldór Guðmundssons biografi. Den är också ett stycke lysande samtidshistoria, om än i första hand skriven för isländsk publik. Svenska läsare utan kunskap om Island kan möjligen bli något förvirrade av alla faktauppgifter om de tusentals bipersoner som förekommer i Halldór Laxness liv. Därför är det begripligt att förlaget har försökt skära ner den omfångsrika texten här och var samt avstått från fotnoter och större delen av det rikliga bildmaterialet.

Tyvärr har dock resultatet av dessa nedskärningar blivit, att sammanhanget och kompositionen inte framträder lika klart i den svenska översättningen som i det isländska originalet. Dessutom har den skicklige översättaren Inge Knutsson den här gången slarvat med formuleringarna på flera ställen, sannolikt på grund av alltför stor brådska. Det är verkligen synd. Här gäller det ju faktiskt en bok som under ansenlig tid framöver kommer att förbli standardverket om en av världens främsta författare.