I sina två tidigare novellsamlingar har Jonas Karlsson fingerfärdigt och idérikt skrivit om män som plötsligt ställs inför ett existentiellt och psykologiskt tomrum. Något händer, och deras varseblivna verklighet sätts i gungning.
Fingerfärdigt och idérikt, men jag har saknat textuell radikalitet. Texten har inte burit fram, eller speglat, erfarenhetsbrottet på samma omvälvande sätt som i Julio Cortázars noveller eller hos Kafka; båda författarna är meningsskapande förebilder.
Kafkas närvaro blir än tydligare i den nya samlingen av Jonas Karlsson, ”Spelreglerna”. Där Gregor Samsa en dag finner sig förvandlad till en gigantisk insekt, upptäcker en av Jonas Karlssons gestalter plötsligt en fläck på sin rygg. Den växer och liknar alltmer ett huvud, och den får självständig existens. Likt en ettrig parasit utmanar den sin värdkropp om herraväldet över denna.
Lika elegant skriver Jonas Karlsson om hur en person ser sin spegelbild, men tycker att den är förvrängd. Fast kanske är det hans sanna jag? Cortázars mästerstycke ”Axolotl” kan ha givit en impuls, men där Cortázar underminerar läsarens textbegrepp nöjer sig Karlsson med att tematisera osäkerheten. Han låter erfarenhetsbrottet ske i berättelsen, medan berättandet bevarar sin harmoniserande karaktär. Som läsare förstår vi att något oväntat sker, men vår egen varseblivning utmanas inte.
Mer drabbande är de noveller som gestaltar hur förtrycket internaliseras, eller blir en del av den förtrycktes bild av sig själv. I ”Fakturan” får huvudpersonen en grotesk räkning, utsänd av ett organ som bevakar människornas samlade lycka i livet. Skulden för denna krävs in, men ju mer berättaren konfronteras med det orimliga, desto mer identifierar han sig med den hemlighetsfulla myndigheten. Novellen kan ses som en kritisk inlaga mot försöken att beräkna lycka, antingen dessa görs av utilitarister eller anhängare av idén att jämlikhet skapar lyckliga människor. Lyckan är inte kalkylerbar, men novellen kan också tolkas som en gestaltning av hur den förtrycktes självförståelse formas av förtrycket.
Det temat återkommer i en novell om falsk vänskap, där den som förtalats på en blogg börjar uppföra sig som för att leva upp till beskrivningen. Just den novellen rymmer dock ett alltför tillrättalagt slut.
Och där saknar jag udden i Jonas Karlssons noveller. Han har bra idéer, att de minner om andra författare handlar bara om meningsfull intertextualitet, och Jonas Karlsson visar fin känsla för vardagens absurditet. Men språnget från tematiskt erfarenhetsbrott till textuellt saknas.
