Problemet med den tanzaniska författarinnan Elieshi Lemas roman Bränd jord är att den politiska ideologin blir primär i förhållande till den estetiska. Elieshi Lema låter en kvinna, Doreen, berätta. Doreen är lärarinna. Hon har en man som uppvaktar henne, efter en tid väljer hon en annan. När hon inte kan föda denne en son, överger han henne för en yngre kvinna. Så småningom inleder Doreen ett intensivt vänskapsförhållande med en äldre man, Joseph.
De möts i sveken, men även i medvetenheten om kvinnans belägenhet i Östafrika. Joseph, med ett förflutet som ambassadör i bland annat USA, blir den mentor som ger Doreen ord för hennes upplevelse av patriarkatet. Innan hon träffade Joseph hade hon aldrig hört ordet, blott erfarit dess dagliga realitet.

Det finns mycken klokskap i Elieshi Lemas roman. I sin bild av det manliga förtrycket av kvinnan i Tanzania, liksom i skildringen av Doreens professionella
gärning, fokuserar hon på det väsentliga, på talande episoder och brytpunkter. Hennes bild av kärleken är också djärv, inte minst genom det ofta starkt sinnliga bildspråket. Elieshi Lema är djärv, både i valet av ämnen och av de detaljer hon fokuserar på. Men tyvärr är hon också aningen beskäftig:
”Jag har lagt märke till att medan kvinnor tenderar att prata med varandra, pratar män till kvinnor; de säger åt dem saker. Män tänker på vad som är bäst för kvinnor, de skapar idéer som kvinnor gör till sina. Män skapar ett liv för kvinnor att leva i och som de själva kan njuta av, och detta får kvinnor att tycka om dem. Jag antar att det är så kvinnornas röster tillintetgörs, varsamt, så att de inte gör något motstånd eller ens klagar när de upptäcker att de är utan röst inför männen.”

Det är säkert sant, inte bara i Östafrika. Men är det en konstnärligt effektiv framställning av det förvridna förhållandet? Elieshi Lema berättar om missförhållandet, men insikten integreras inte i den bild hon ger av sina
gestalter på något mer drabbande sätt. Den gestaltade upplevelsen filtreras hela tiden genom Doreens tolkning och tillrättaläggning av den. Politiken styr texten, inte estetiken. Hade Elieshi Lema till exempel skrivit sin roman i tredje person, hade hon tvingats att i stället ge gestalt åt sina insikter. Då hade ”Bränd jord” kunnat bli en riktigt bra bok.