Under könsrollsdebattens glansdagar på 1970-talet gick barnböckerna i spetsen för nya rollmönster och okonventionella familjer. Det var då Gun Jacobsons ”Peters baby” väckte uppseende – historien om en sextonårig pappa som ensam tog hand om sin lilla dotter. Det var då Barbro Werkmäster gav ut programskrifter för flickor, Hans-Eric Hellberg klädde tonårspojkar i kvinno­kläder och Ulf Löfgren släppte fram sin tuffa gumma. En stor och kraftig satsning följde i svallvågorna efter revoltåret 1968 särskilt i Sverige och Norge.

Den får inte glömmas bort när nu två förlag understryker att de lanserar böcker där genusperspektiven är tydliga. De båda förlagen strävar efter en verklighetsbild med regnbågs­familjer, mångfald, bonusbarn, nya yrken. Hur stämmer då de tre böcker som jag fått i min hand, med de här utmärkta ambitionerna?

Vilda har en bilderbok om hundar, Vovven Moa går på toa av Karin Salmson, ledande i förlaget, och Emma Göthner. Det är en nonsensbok med (tämligen knaggliga) verser och situationsbilder av hundar, som ömsom är förmänskligade, bär kläder kör bil, seglar, ömsom ter sig som vanliga husdjur.

Bilderna är skickligt varierade, absurda och livliga med litet prutthumor och en omfångsrik teckning av vovven Ellen, som är på smällen. Boken ger förvisso uttryck för mångfald både i fråga om hundraser och namnformer men inte speglar den Vildas pedagogiska policy utan är en rolig bok vilken som helst.

Av förlaget Olikas två små bilderböcker är det Cirkus Bestivus, som uppfyller kraven på nya yrkesroller. Per Gustavsson, välkänd från Kamratposten, har illustrerat Andreas Palmaers tes att alla måste finna sin rätta plats i livet. Cirkusen är värdelös, varenda en misslyckas. I färgstarka, fartfyllda, lätt stiliserade bilder får vi se att lindansösen är för stor och tung och lejontämjaren för feg. Cirkusdirektören vet inte hur hon ska reda upp situationen. Lösningen som lilla Beata kommer på är pedagogisk förstås men fungerar i sitt sammanhang. Visst förenklas problemen när dansösen blir starka damen, den store clownen går in i lejon­buren och djurtämjaren balanserar på lina, men meningen är ju att ruska om barns vane­tänkande när det gäller yrkesval.

Avsikten med Vem är tjuven, Mirjana? är tydlig och i sig sympatisk: man ska inte förakta den som är gammal och konstig. Men författaren Ana Udovic och tecknarparet Tomas Nilsson och Jessica Kurki samarbetar om en intrig som närmast känns pinsam. Mirjana petar loss pendeln på den fina klockan i pizzerian. Förskräckt gömmer hon uret i ett skåp och ”toktanten” blir misstänkt för att ha stulit den. När flickan slutligen bekänner tycker man sig läsa en sede­lärande berättelse från 1800-talet.

Bilderna, som täcker hela sat­s­ytan i ett brokigt groteskt virrvarr, är kanske väl avancerade för små barn med sina perspektivförskjutningar; fast de är ändå på sitt sätt fascinerande.

Men något genusperspektiv står ingenstans att upptäcka.

De nya förlagen menar nog väl när de vill bredda barns tankevärld. Men ännu når de inte upp till 1970-talets nivå. Därför att den gången bars de nya idéerna fram av medvetna och entusiastiska författare och konstnärer. I mycket, mycket större antal än nu. Jag saknar fortfarande deras arvtagare.