Ondskan frodas. Det betyder inte att djävulen skulle ha fullt upp, utan bara att det allt oftare talas om onda handlingar, onda människor, ja, till och med onda stater. Vi läser kriminalromaner om onda män som hatar kvinnor, glor på ännu en tv-serie om sadistiska seriemördare och hamnar i ytterligare en rättegångsartikel som lockar med bestialiska detaljer.
Ondska är ett ord som det är lätt att ta till i brist på annat. Ibland är det ett ord för det monstruösa som trotsar all beskrivning.
Om detta ord och dess förhållande till litteraturen har Aftonbladet-kritikern och litteraturvetaren Anders Johansson skrivit ”Göra ont: Litterär metafysik”. Det är en bok som inte ser mycket ut för världen – gråsvart, tunn och snabbt luggsliten. Kapitlen är korta och spretiga.
Ändå är syftet en uppgörelse med en hel akademisk disciplin, nämligen litteraturvetenskapen och dess förkärlek för god litteratur. Men detta är bara den första dominobrickan, för när den väl fallit ska den dra med sig stora delar av filosofin och åtskillnaden mellan ont och gott.
Mycket talar för att boken skulle kunna läggas undan omgående. Vem kan ta en bok på allvar som konstruerar sin övermäktiga motståndare, Godheten, med den blide romantikern Atterbom som förlaga – han som trodde att litteraturen var platsen för sanning, rättvisa och ädelmod?
Atterbom är nämligen enligt Johansson upptakten till en lång borgerlig epok där litteraturen är en ren idyll, uppbygglig också om den någon gång skulle vara lite obehaglig. Romantiken blir en broderad slagpåse. Av bara farten glömmer Johansson radikaliteten hos Schlegelbröderna och Novalis, likaså den svarta underströmmen från Tieck, E T A Hoffman och Kleist och framåt.
Inte heller är det imponerande när Johansson hävdar att det finns lika mycket våld i idealet om kärlekens tvåsamhet som i det fria ”idealet” hos de Sade och i porren. Och det är obegripligt att en kritiker som kan något om de senaste hundra årens romaner kan hävda att livslång trohet hyllas där.
Men det finns anledningar att ta hans bok på allvar. För det första innehåller den en intelligent kritisk diskussion av det centrala samtidstemat ondska. För det andra är hans bok diskutabel genom att vara värd att diskutera.
En vanlig föreställning i den samtida kritiken och kulturdebatten är att varken film eller tv-spel – än mindre romaner – påverkar vår verklighetsuppfattning. Anders Johansson säger emot. Hur många gånger hade inte New York utsatts för terrorattacker på film innan det verkligen skedde? Han pekar vidare på att det årtionden före världskrigen fanns litterära fantasier om masslakter och utrotning av folk. Påverkan går också i den andra riktningen. Litteraturen influeras av rådande förhållanden, säger han helt riktigt, även om det främst tänks ske i form av kapitalismens rationalitet.
Om det nu finns en sådan ömsesidig påverkan mellan litteratur och verklighet borde det väl vara en poäng att läsa god litteratur? Frågan ställs i boken, men Johansson hamnar i trångmål eftersom han inte inser att man kan förstå det ”goda” i god litteratur på två vis: som uppbygglig, men också som kvaliteter bortom ont och gott. Den tyske estetikern Karl Heinz Bohrer hade kunnat upplysa honom om det.
Ännu svårare får Johansson det när han alltså hävdar att nästan alla litteraturvetare och kritiker är övertygade om att litteratur är uppbygglig. Visst talar han om undantag, från Nietzsche till Bataille (den senare får dock på pälsen för att vara måttlig). Men han låtsas inte om att han talar helt tidsenligt om ondskan, att han är en del av dess intellektuella högkonjunktur. Och han stänger ute dem som föregripit honom fast från fel utgångspunkter – ur hans synvinkel sett.
En av de förträngda är George Steiner, som inte bara föregår Johansson, utan också alla de ”rätta” referenserna. Steiner har talat om att skriet i litteraturen kan överrösta skriket på hjälp från gatan, om det faktum att en man eller kvinna har kunnat läsa Rilke på morgonen och spela Schubert på kvällen – och däremellan arbetat som bödel i ett förintelseläger. Det finns inget nödvändigt samband mellan god konst och god karaktär, ibland kan det vara tvärtom.
Den andra styrkan med boken är att Anders Johansson ständigt ser hur det onda är förbundet med det goda. I oroande passager kan han resonera kring hur det goda uppstår i samspel med det onda. Är det en tillfällighet att tortyren återkom som förhörsmetod samtidigt som fienden inte längre bara vara en fiende, utan ondskan personifierad?
Men hans underkännande av det goda som banalt och falskt, som systembekräftande och reaktionärt är att göra det alldeles för enkelt. Givetvis citerar han Schopenhauer som talar om det omöjliga i Dantes företag att skriva om paradiset. ”Godhetens tråkighet” heter talande nog ett av kapitlen. Men om någon idag vill göra uppror i litteraturen skulle ett tips vara att sätta sig ner och skriva en bok om godhet. Dygd är utmanande.
Samtidigt skulle det vara fel av mig att inte försöka komma åt det ljus som Anders Johansson ändå vårdar. Det går under namnen försoning och utopi.
Det främsta exemplet är hämtat från Michael Hanekes film ”Funny Games”. Två artiga unga män tar sig in hos en familj som kommer att torteras och avrättas. I en överraskande vändning får hustrun tag på ett gevär och skjuter en av intränglingarna till döds, men då bryts fiktionen och filmen spolas baklänges till ögonblicken före dödsskjutningen – nu rättas ”misstaget” till och de unga männen kan fortsätta sin mordiska lek med offren. Här finner Johansson att tittaren får en inblick i en ”mångfald av icke-realiserade möjligheter”. Han konstaterar att ”processen förvandlas till bild och verket försonas med alla sina icke-identiska aspekter”.
Nej, jag är inte ute efter att förlöjliga uttryckssättet eller iakttagelserna. Däremot ser jag ingen försoning, bara att Haneke skickligt har lekt med åskådarens hopp. Om filmen bär på en utopi är den än mer skruvad än det utopiska tänkande som gick under 1989.
