Det finns en underavdelning inom det postkoloniala tänkandet som handlar om att vända dålig självkänsla över att aldrig ha räknats till att i stället stapla bevis för sin överlägsenhet. Det bygger på en världsåskådning där allt som existerar är strukturer och grupper som strider mot varandra om makt och tolkningsföreträde. Lilian Ryds Vi åt aldrig lunch sällar sig till genren. Boken behandlar författarens klassresa och bokstavliga resa söderut från Vuollerim i Lappland där hon växte upp i en skogsarbetarfamilj. Hon talar för dem som inte fått allt på silverbricka. Att tala för de utsatta frestar inte sällan till hån och förakt mot dem som inte tillhör. Det är hämnden för århundraden av missaktning. Det är språkets motsvarighet till att äntligen få ställa upp dom jävlarna mot väggen och se dem darra i knävecken. Vi mot dem. Gruppstrukturen, i det här fallet klass och geografi, styr människan i varje ögonblick och
personlighet blir något mycket underordnat, rentav borgerligt (alternativt västerländskt om det råkar ha relevans) vilket är detsamma som föraktligt. Man vill inte överskrida gränserna, ty hela identiteten ligger i att vara förorättad och att få skratta hånfullt åt den andre.
Till genren hör att den kritiserade inte ska kunna bemöta ifrågasättandet utan att bekräfta sin roll och sin omedvetenhet om den förtryckande struktur han utgör. Vilket skulle bevisas. Just snärjandet av den andre ingår i själva analysen, varför dialog blir omöjlig och inte önskvärd för det man vill är att mästra underifrån med ett triumferande tonfall.

”Vi åt aldrig lunch” består av iakttagelser av sociologisk och etnologisk natur. Samtliga iakttagelser är bundna vid värderingar av iakttagelsen vilket gör det vanskligt att referera dem. Men det framgår ganska omgående att allt är bättre i Lilian Ryds barndomsfamilj, klass och landsända. Till och med fåglarna sjunger vackrare i Lappland än i södra Sverige. Musiken är mjukare, språket rikare än den ”mesiga rikssvenskan”, människorna och maten rejälare. De förhåller sig sundare till pengar, öppnare mot främlingar, de städar bättre och är renligare, umgås och tar vara på dagen som ingen annan.

Det man lärde sig i skolan i Vuollerim, enligt likformig läroplan för hela landet utformad i Stockholm, stämde inte med deras erfarenhet. De lärde sig om en flora och en fauna som de aldrig såg, lärde sig att rabbla Hallands floder fast de hade bra älvar själva, och måste sjunga sånger om sydliga blåsippor. Jag förstår poängen, centralmakten såg inte till periferins annorlunda beskaffenhet ty den föraktade periferins människor. Men som mycket i denna bok är poängen tendentiös. I min skola i en stockholmsförort läste vi en hel del om trädgränsen, midnattssolen, älvarna i norr och sjöng sånger om mors lilla Olle som mötte en björn.
Mellan raderna, och en gång på raden, antyds att författarens hat mot medelklassen kommer ur att hon for till Uppsala för att studera 1969, svek sin klass,
”gjorde sig märkvärdig” och nedvärderade sin erfarenhet i längtan att bli som sörlänningarna och medelklasstudenterna. Men hon blev inte medelklass inuti fast hon blev det utanpå, journalist till yrket, och tål inte dem som fick henne att vilja förkasta sin bakgrund.

Stundom innehåller ”Vi åt aldrig lunch” träffsäkra iakttagelser över kultur- och klassmönster och klassresans erfarenheter som jag känner igen och kan le åt. Samhällskritiken förmedlar insikter men hade behövt distans och introspektion för att inte undergrävas av det frätande föraktet. Idealisering av sig själv på andras bekostnad främjar inget budskap och är osympatisk att läsa oavsett ur vilka folkdjup man kommer.
Medelklassen i Ryds tappning glider på räkmackor mellan kulturstipendier, befordringar av sig själva och sina vänner, terapeuter, välfyllda konton, bra självförtroende och uttänkt karriärplanering. Beskrivningen är nog sann i någon mening, om man har ställt in just det kikarsiktet och bortser från allt annat som livet utgörs av.
Arbetarklassens dygder är här otaliga men en är att inte framhålla sig själv och sin prestation. Den dygden tycks Lilian Ryd ha lämnat när hon anträdde sin resa. Det måste också vara på klassresan hon anammat tanken att en person uttrycker något ur sitt ”visa städerskehjärta”.

Vem ska då läsa ”Vi åt aldrig lunch”? Den är skriven för meningsfränder som vill nicka tillsammans, bekräfta sin vi-känsla och världsbild. Men iakttagelserna om livet i Vuollerim under andra hälften av 1900-talet och klassresenärens våndor kan nog även ha intresse för folklivsforskare; kanske även bokens tonfall som är dess egentliga tema.