Den mest namnkunniga huvudpersonen i Philip Roths omfångsrika romanproduktion heter naturligtvis Portnoy – detta alltsedan utgivningen av vad som på svenska det historiska upprorsåret 1969 blev ”Portnoys besvär”. Den boken gav honom en världssuccé med sitt berättande om hur neurotikern på doktor Spielvogels psykoanalytikersoffa skriker ut sin våldsamma uppgörelse med allt vad familjeliv och anständig moral heter – och detta dessutom i ett pornografiskt sammanhang som den gången alltjämt förmådde chockera med en styrka som garanterade jätteupplagor.
En mer gedigen och mångsidigt användbar romanhjälte övertog huvudrollen efter ett årtionde. Han hette Nathan Zuckerman, och det är han som nu så gott som trettio år senare, och efter att ha uppträtt i nio romaner, gör vad Philip Roth själv kallar en definitiv sorti: ”Iväg. Bort för alltid”, lyder slutorden i Vålnaden försvinner .
Berättelsen börjar med att denne Nathan kommer tillbaka till hemstaden New York efter att i över tio år ha bedrivit en sorts eremittillvaro i New England, uppfylld av flitigt författande. Liksom i svitens tidigare delar sysslar han, som berättare och ombud för sin skapare, med att undersöka det ständigt lika tankeväckande som variationsrika förhållandet mellan liv och litteratur.
I en av seriens tidigare delar lät Philip Roth sålunda Zuckerman nogsamt utforska sitt djupa och mångskiftande beroende av sin litterära fadersfigur och mentor, författaren E I Lonoff, och utreda de komplicerade relationerna mellan personlig och litterär biografi i dennes tillvaro, sådana som de framträder i korsdraget mellan konst och liv. Detta är ett tvärdrag som Roth av det mesta att döma alltsedan debuten varit starkt medveten om i sin egen tillvaro som människa och konstnärlig utövare.
”Bespara mig föreläsningen om den oöverstigliga gräns som skiljer fiktion från verklighet. Det här är något som Lonoff levde med. Det här är en plågad bekännelse förklädd till roman”, säger Zuckerman till en ung kollega och Lonoff-forskare, som genast levererar den intelligenta repliken: ”Om det inte är en roman förklädd till en plågad bekännelse”.
I storstadens vimmel stöter Zuckerman samman med Amy Bellette, som en gång i tiden har varit Lonoffs unga älskarinna och som nu hunnit bli både gammal och grå. Han möter också en ung kvinna och spirande författarbegåvning som lever i ett ointressant äktenskap och tacksamt tar emot den framgångsrike och mer än 70-årige kollegans intresse.
Jämsides med sina kontakter med de båda kvinnorna engagerar han sig i New York-miljöns dagsaktuella verklighet – hur människornas envisa rasfördomar tycks ha antagit förut oanade nyanser, och hur det pågår en tragisk högervridning som syftar till att ”byta ut politiska institutioner mot moral. /.../ Sex och Gud. Främlingsfientlighet. En totalt intolerant kultur...”.
George W Bushs konservativa USA utsätts sålunda för Philip Roths kraftiga motvilja, och om inte bara vålnaden Zuckerman utan också hans skapare i och med denna volym faktiskt tänkt pensionera sig skulle vi alltså aldrig få veta hur denne reagerar på Barack Obamas förmåga att hantera den utveckling av den politiska dramatiken som rimligtvis lurar i kulissen. Dock bör man lägga sådana spekulationer åt sidan. Idérikedomen och berättarglädjen i ”Vålnaden försvinner” ger avskedsorden en klang som känns ganska ihålig, och Roth har dessutom redan i höstas återkommit med en ny roman. Den heter – typiskt nog – ”Indignation”, och den får vi säkerligen anledning att diskutera.
Ett litet översättningsproblem låter sig anas i romanens svenska titel, där ghost alltså har fått bli vålnad istället för spöke. Därmed bryts en kontinuitet vilken inleddes med ”The Ghost Writer”, den första berättelsen om Nathan Zuckerman, som på svenska år 1980 fick heta ”Spökskrivaren”, och som fick sin fortsättning i ”Zuckerman Unbound” med flera volymer.
”Vålnaden försvinner”, Philip Roths 28:e bok, är enligt vad han själv med eftertryck har meddelat den nionde och sista Zuckermanromanen. Och att den 76-årige författaren skulle återkomma till någon annan av sina seriefigurer – vid sidan av den legendariske Portnoy heter de som bekant Tarnapol och Kepesh – är förstås inte särskilt sannolikt.
