”Den motvillige monarken”, som kom ut för två år sedan, är inte en särskilt bra bok. Som granskning är den för vag, som läsning för splittrad. Men en sak får man säga: den fick effekt.

En positiv sådan var att debatten om mediebevakningen av kungahuset blev mer intensiv. Själva granskningen blev det också, på flera sätt. Före boken hade knappast någon kunnat föreställa sig att Tidningarnas Telegrambyrå skulle göra en lång intervju där de första frågorna reportern ställde var en uppräkning av olika strippklubbar, med frågor om huruvida kungen varit där.

Men i efterdyningarna följde också en rad avarter av försök till sensationsskapande journalistik, där reportrar intervjuade reportrar som kommenterade kopior av bilder de sett som kanske var äkta, kanske inte, och där det källkritiska förhållandet till personer som ville tjäna pengar på skandalen var som bortblåst.

Det följde också en rad riktigt usla böcker, som Daniel Webbs ”Livvakten – vägen till monarken” och Beata Hanssons och Deanne Rauschers ”Mille Markovic: biografin”. Den raden fylls nu på med den redan omdebatterade ”Från en säker källa...”, som utger sig för att vara ”en granskning av ’Den motvillige monarken’, dess tillkomst och de skandaler som följde i dess kölvatten”.

På DN Debatt och diverse sajter har pajkastningen mellan författarlägren varit intensiv. Därtill har historikern och SvD-medarbetaren Dick Harrison anklagat Ica Bokförlag för att ha kört över honom och marknadsfört boken på felaktiga premisser, vilket fått honom att vägra delta i lanseringen av hans och Desirée A Scheins bok.

”Från en säker källa...” är, på alla sätt, en mycket märklig bok. Till en del är den ett allmänt debattinlägg mot mediernas bevakning av kungahuset i allmänhet. Den beskrivs som ”driven av bristande källkritik, publicistisk girighet och – kan man förmoda – ett i vissa kretsar brinnande hat mot Sveriges statsskick”. Till en annan del är den ett enda långt och illa skrivet genmäle mot de tidigare kungaböckerna, av ett slag som närmast känns som ett beställningsjobb från de utpekade för att bygga bilden av att de inte gjort något som ”kan betecknas som illegalt, omoraliskt eller betänkligt”.

Mot slutet skriver författarna: ”När en läsare får en fackbok i handen utgår han eller hon från att det som står i boken är sant.” Snabb replik: nej, det gör man inte. Inte kring något av det som skrivs i den här affären. Positioneringen är så låst och vinklingen så benhård att det enda man närmar sig ännu en ny bok eller ännu ett nytt debattinlägg med är skepsis. Eller något ännu värre.

Den enda som kommer ur denna historia med värdigheten i behåll är möjligen Camilla Henemark, vars relation med kungen var en viktig del av ”Den motvillige monarken”, men som knappt nämns i Harrison/Scheins bok.

Tajmningen av hennes självbiografi är förstås ett försök av Forum att kapitalisera på skvallervärdet. De har också gjort allt för att lansera boken som en ”kiss and tell”-bok med hög kändisfaktor. Det är nästan så att man väntar sig en märkning med ”hemliga sidor”, som läsaren kan sprätta upp själv, för att maximera effekten.

I själva verket gör Henemark dock ingen stor affär av affärerna. Hon konstaterar lakoniskt: ”Av allt jag gjort i mitt liv, under hela min karriär, kommer det alltid att hamna i skuggan av det här. Det känns ihåligt, för det här är inget som jag åstadkommit.”

Det är ett snyggt sätt att navigera i stormen. Det finns ju betydligt mer att berätta och det gör hon: personligt, frispråkigt och avväpnande. Ur allt namndroppande växer i första hand en skildring av hennes egna styrkor och svagheter, om hennes svårighet att stå ut med vardagen, om ångesten och om alla som velat ha ”en bit av henne”.

Berättandet är ganska hafsigt och svepande. Men det känns ändå trovärdigt. Det är hon rätt ensam om, i den här historien.