Roland och miraklet med de blommande lansarna; Roland mitt i stridsvimlet; Roland försöker slå sönder sitt svärd mot en sten; Roland blåser i sitt horn; Roland dör… På mitt arbetsbord ligger boken ”La Légende de Roland dans l’art du moyen âge” – två enorma volymer, utgivna i Bryssel 1966 av Rita Lejeune och Jacques Stiennon. Förundrad bläddrar jag bland hundratals återgivningar av medeltida manuskript, glasmålningar, skulpturer och tapeter. Överallt bilder av Roland – hjälte i en berättelse grundad på händelser som ägde rum för över 1200 år sedan. Legenderna om hans hjältedöd hade ett stort inflytande på medeltidens tankevärld, inte bara inom litteraturen utan även konsten och religionen. Vad är det hos denna berättelse som så djupt berör mig?

Den äldsta bevarade versionen av ”Rolandssången”, Oxfordhandskriften, nedtecknades på fornfranska under första hälften av 1100-talet. Litteraturhistoriskt sorterar den under hjältesångerna, chansons de geste – en berättartradition som med varierande trovärdighet skildrar historiska märkvärdigheter.

Framvuxen ur kretsloppet av folkliga visor och legender har ”Rolandssången” en synnerligen fri inställning till den historiska verkligheten, och när den nedtecknades hade det redan gått flera sekler sedan händelserna den skildrar. Olika textlager ryms inom samma dokument och vissa passager anses korrupta. Det textkritiska läget kan bara beskrivas som hopplöst, men kanske är det just därför som denna handskrift sysselsatt generationer av uttolkare.

För första gången föreligger nu hela ”Rolandssången” på svenska – och detta i två versioner, utgivna under loppet av mindre än ett år. För den ena svarar Jens Nordenhök, som för sin tolkning valt en rytmisk prosa, medan Leif Duprez och Gunnar Carlstedt gjort den första kompletta metriska översättningen.

Trots stora skillnader har versionerna var för sig kvaliteter som gör dem värdefulla, de berikar varandra och berättelsen djupnar när man samläser dem. Det är också intressant att se hur flera översättartemperament samlas kring samma källtext, drar olika slutsatser och väljer skilda vägar. Nordenhöks svenska text har en något större saklighet, den är i bästa bemärkelse rustik, och påminner om kraften i hans suveräna ”Don Quijote”-översättning.

Hos Duprez och Carlstedt finns helt andra egenskaper. Deras text känns ledigare och lyfter lättare, läshastigheten är därför en helt annan. Tolkningen har också utförligare filologiska kommentarer, där olika tolkningsmöjligheter diskuteras på mikronivå och händelseförloppet återges på prosa. Inför dessa tre översättares fantastiska arbete kan man bara känna en stor tacksamhet. Och den som intresserar sig det minsta för ”Rolandssången” måste förstås läsa båda versionerna, allt annat vore slarv.

”Rolandssången” förflyttar läsaren till Roncevaux – beläget i ett pyreneiskt bergspass. Året är 778 och Karl den store har med sina trupper länge härjat bland de moriska besittningarna på Iberiska halvön. Nu står man inför ett återtåg över bergen, hem till ”det ljuva Frankland”. Bland Karl den stores tolv paladiner finns den ryktbare Roland, vilken tillsammans med vapenbrodern Olivier utses att leda en eftertrupp som ska garantera återtågets säkerhet.

Men eftertruppen överrumplas i ett blodigt bakhåll, arrangerat av förrädaren Ganelon, Rolands styvfar. Trots att eftertruppen far fram som mordänglar inser de snart att de är dödsdömda, och den medföljande ärkebiskopen Turpin konstaterar sakligt: ”efter denna dag / är vi ej mera kvar i livet.” Saracenerna nedgör Rolands styrka till sista man.

När jag läser mitt referat av handlingen ser jag att det låter som en konventionell medeltidssaga med hjältedåd och vapenskrammel. Så är det inte. ”Rolandssången” är ett betydande konstverk, och som sådant intressant ur fler aspekter än bara för den historia som berättas.

Till den intrikata kompositionen hör exempelvis de olika konfliktnivåerna: främst motsättningen mellan de främmande saracenerna och den kristendom som Roland och hans mannar försvarar. Eller annorlunda uttryckt: den realpolitiska maktbalans som råder mellan emiratet och Karl den stores rike. Världsliga riddarideal hamnar i konflikt med kristna ideal, och feghet ställs mot tapperhet.

Ytterligare en konflikt understryks på ett sublimt sätt av landskapet: striden äger rum i det tunna skiktet mellan himlen – som väntar de kristna martyrerna, och helvetet – den ort där de dödade saracenernas straff expedieras. Sådan är den kristna världsbild som präglat tendensen i denna hjältesång.

Det bittra nederlaget förutskickas med dramatisk finess redan i sångens öppning, då redogörelsen för Ganelons förräderi planterar en växande oro inför den kommande katastrofen, som sedan närmar sig med obönhörlig logik. Kraften hos detta nederlag har i sekler använts som propaganda i politiska orostider: Rolands martyrium blev redan vid nedtecknandet en anakronistisk symbol för den aggressiva korstågsandan. Och långt senare kom Roland att användas som nationalistisk galjonsfigur under Frankrikes konflikter med det framväxande Tyskland.

Inarbetat i händelseförloppet finns även ett ifrågasättande av den krigiska tapperheten. Flera gånger uppmanas Roland av Olivier att blåsa i sitt stridshorn för att kalla på förstärkning från Karls trupper. Olivier vet att eftertruppen är förlorad, men Roland framhärdar i sitt övermod och låter stoltheten bedra visheten. Till slut medger Roland att slutet är nära, och att eftertruppen förråtts av hans styvfar. Han blåser i hornet och en kuslig undergångston rullar genom bergspassen.

Det moraliska inslaget är – förutom att man bör bekänna sig till den kristna tron – att ordningen till slut återställs: Karls soldater hämnas Rolands död och Ganelon tas tillfånga, döms och kvarteras. Senare i litteraturen möter vi honom tillsammans med andra förrädare i Dantes helvete, infrusen till halsen i en väldig isvidd.

Erich Auerbach gör i sin bok ”Mimesis” en mästerlig läsning av ”Rolandssången”, där han belyser den effektfulla rytmen i scenväxlingarna, de repetitiva inslag som mättar och intensifierar händelserna. Hans läsning lyfter fram styrkan hos den parataktiska stilen, en teknik som låter verser följa på varandra utan sammanbindande adverb eller konjunktioner.

Resultatet blir en ren och nedskuren text, befriad från ovidkommande utsmyckningar. ”Rolandssången” äger inte alls samma förfining som man möter hos exempelvis Homeros eller Vergilius, ändå känner man starkt närvaron av en författare. Skrivaren Turoldus tar sig fram med kopistens sinnelag, tålmodig men ibland glömsk av helheten – därav textens många inkonsekvenser och underliga tillägg.

Avståndet känns särskilt långt till den välavvägde Vergilius som enligt en levnadstecknare brukade diktera några rader på morgonen, för att sedan under dagens lopp finslipa dessa – ”liksom björnhonan slickar sina ungar”. Så tycks det inte ha gått till i ”Rolandssångens” skriptorium.

Möjligen överträffar ”Rolandssången” de antika eposen på en punkt: det förräderi som driver dramat framåt är så skickligt anlagt att dess verkan blir omtumlande. Den jämna diktionen hos Homeros – hans outgrundliga balans – är överlägsen ur ett estetiskt perspektiv, men den saknar ”Rolandssångens” nervighet. Och i det utelämnade och oslipade ryms så mycket närvaro.

Med stegrande fascination tar jag del av Rolands öde, som blir särskilt levande i skarven mellan svävande helhet och konkreta detaljer. Över bergskammarna väller tusentals soldater fram, rusiga av närheten till död och förintelse. Allt tycks för ett ögonblick hålla andan under den oroliga sommarhimlen. Så vänder Roland sin lans mot himlen: ”strax under järnet / har han fäst en helvit vimpel, / vars tungor hänger ner / och slår honom på händerna.” Det är en augustidag år 778 och blodbadet är oundvikligt.