Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti är som många andra poliser i den svenska deckarlitteraturen trött. Han har inte ens orkat skicka upp en existensbön till Gud på flera månader. Också Håkan Nesser verkar trött. Tröttheten avspeglar sig i språket som tyngs av banaliteter, omtuggningar och slappa funderingar. Att åstadkomma en fjärde roman om Barbarotti efter de bitvis lysande ”Människa utan hund”, ”Berättelse om herr Roos” och ”En helt annan historia” kan inte ha varit lätt.
Nej, den här historien engagerade mig inte. Jag kom under läsningen av de nästan 600 sidorna på mig med att undra hur författaren tänkt sig lösa mordgåtan, inte hur det kommer att gå. Först på sidan 339 hettar det till. Men då är inte Barbarotti på plats.
”De ensamma” utspelar sig till stor del i det döende 1960-talets Uppsala. Det är dit Richard Berglund anländer för att göra lumpen innan han börjar sina studier i teologi. Men allra först tar han ”staden i besittning”, vilket innebär en rundvandring bland ”landmärkena”. Han får inte missa något och den lokalpatriotiske läsaren torde känna sig nöjd.
Rundturen slutar planenligt på konditori Fågelsången, där Richard slår sig ner med en kanna kaffe, en smörgås med ost och kokt medvurst och – sin Kierkegaard. När den blivande lumparkompisen Tomas Winckler ansluter sig, börjar nästa vandring – mot ond bråd död.
Tre par bildas under vandringen. Ett av dem överlever inte.
Den första som hittas död i den ensligt belägna Gåsaklyftan är den unga Maria, Tomas syster. Trettiofem år senare hittas hennes sambo Germund Grooth på samma ställe, troligen nerknuffad också han.
I insprängda avsnitt i romanen säger sig Maria vara ond, ”personlighetsförändrad” som hon är efter en olycka i barndomen. Men hon kallar sig också ”Sparven”, och jag associerar till Jesu försäkran i Matteusevangeliet att ingen sparv faller till jorden utan den himmelske Faderns vilja.
Hur ska detta förstås? Är det ett villospår? Här associerar jag genast till något som Barbarottis kollega Eva Backman deklarerade i ”En helt annan historia”: ”Lita aldrig på en författare!”
Vem är Maria alltså ”egentligen”? Ett förrädiskt ord, tänker Barbarotti snusförnuftigt. Och vilka är de andra fem, ensamma och ändå inte? Jag begär inget svar, men känner ändå en vag besvikelse. Att läsa ”De ensamma” som en parafras på Hjalmar Söderbergs ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet” i ”Den allvarsamma leken”, för övrigt nämnd i en bisats i romanen, hjälper en bit men inte ända fram.
Bibeln, Söderberg och Kierkegaard. Och Simenon. Håkan Nesser är både beläst och skicklig när det gäller att lägga ut spår och villospår.
Det viktiga spåret är Kierkegaard. Men om det faktiskt är ”Förförarens dagbok” som Richard läser den ödesdigra dagen på Fågelsången framgår inte. Det har kanske inte heller någon större betydelse, även om titeln hade kunnat sätta myror i huvudet på läsaren. För någon förförare är Richard inte. Den rollen har Nesser reserverat för en annan av de sex.
